Genusdiskussion på twitter

Såg några tweets på från Pörnie Alexandersson, hon från addgender.se, om jämställdhet och att män inte vill/får/kan/whatever vara med i den diskussionen. Medborgare X hängde på hennes tweetar lite. Jag tar lite här och där från hennes tweets men mest Medborgare X för att visa några saker. Och detta är ingen attack på Alexandersson som, vad jag har sett, inte tillhör de mest extrema utan har en lite vettigare syn på det. Hej, det var beröm, så mycket som kan komma från mig… 😉 Detta är bara för att visa att till och med vettigare feminister inte funkar när det handlar om jämställdhet. Och det beror på feminismen i sig och inte på personerna som mycket väl kan ha de allra bästa intentionerna och vilja väl.

Och just Alexandersson är en av få (den enda?) feminister som inte ser kvotering som en metod även om jag gissar att jag och hon anser kvotering vara helt fel av olika orsaker. Men det lämnar jag därhän utan det var bara som en upplysning om att hon inte är en extremist i samma klass som den enormt stora massan feminister som hörs och syns i Sverige idag.

Det började med att hon skrev ett antal tweets där hon faktiskt klagade lite på feminismen som helt enkelt jagar bort män från debatten. Man bör läsa alla hennes tweets om detta från början för att förstå vad som sades och syftet med det och då även läsa hela diskussionerna och inte bara de fragment som jag visar här. Ni hittar hennes tweets om detta från och med detta tweet och framåt ett par timmar. Det är alltså viktigt att läsa alla och inte bara det som jag visar här. Det kan även vara så att de inte kommer i kronologisk ordning.

Jag tycker att det är en väldigt bra fråga som MX ställer för just detta med vad som är jämställdhet och vem som kan det är rakt av kapat av feminism och där ingår genus. Vem bestämmer vem som är expert på något och vad som ingår? Han får inget svar dock vad jag har kunnat se…

Återigen en bra poäng av MX. Alexandersson håller med och hänvisar till deras egna fältkodex som finns här. Framtagen av experterna som baserar det på just ideologin i och för sig men ändå.

Det började som en diskussion om vad radikalfeminism är, själva ordet alltså. Här förstår jag MX invändning helt och fullt! Man måste vara blind och döv om man inte ser att det är organiserat på alla plan. Till och med de som ska granska är med i det… Eller så vill man inte se det för att man tycker att det är bra skit? Det fortsätter nedan.

Lek med ord för att slippa diskutera vad det handlar om har man sett mer än en gång tidigare. Det spelar faktiskt ingen roll vad man kallar dem eftersom det är handling som räknas, inte vad man kallar dem. Vi kan kalla dem hatfeminister i fortsättningen? Eller falskfeminister? Väldigt många ryms under vilket begrepp man än väljer… MX har helt rätt i att man kan kalla dem för feminister helt enkelt! Det finns ett begrepp redan ju?

De sista tweetarna sammanfattar ganska väl hur det ser ut. Och då är de väldigt snällt skrivna…

Den understa tweeten är intressant, finns det något alls inom feminismen/genus som går ut på det han säger? Nä, det finns ju inte utan ENDAST så kallade ”kritiska maskulinitetsstudier”. Det vill säga som mannen som problem. Endast.

Jag skulle faktiskt vilja se lite sådan argumentation som omväxling. En eller två om året åtminstone? Eller är det för mycket begärt? Och den KAN bara försvinna från ena hållet eftersom den bara finns från ena hållet, från feminismens håll… I nästa inlägg så kan vi ju titta på vad som ingår i genus, vad som verkar vara nyckelbegrepp, viktiga grejer och sånt? Och ”det ingår i den ojämställda maktordningen”… ”Inte förstått feminism? Då menar hon att till exempel vår jämställdhetsminister inte har förstått feminismen? Valfri krönikör/skribent inom media? Roks? SKR? Kvinnolobbyn? SVT? TV4? Kan fylla på med ännu mer. Har alla de missförstått feminismen?

Det här var tweetarna jag tog med. Men som sagt tidigare, för att få en rättvis bild av både Alexandersson och MX så gå in på deras twitter ock kolla samtliga som har med detta att göra!

Jag tror inte att Alexandersson är en falsk och ond människa, snarare tvärtom! Men hela bilden hon har kommer från feminismen. Inte ens när MX säger att det BARA finns manshat inom media, genusakademien, politiken mm mm mm så förstår hon vad han menar. Eller vill inte förstå. Det finns INGET från till exempel genushåll som problematiserar femininiteten som MX påpekade. Inget alls. Inte en enda artikel i media som utgår från att det faktiskt KAN vara kvinnorollen eller femininiteten som är felet. Inte en enda. Den feministiska bilden är rätt och inget får avvika. Om kartan och terrängen inte matchar så gäller kartan. Om det ändå blir problem med kartan också så kallar man den något annat. I all oändlighet.

Om det är till exempel en artikel om föräldraledighet eller så kallat ”obetalt hemarbete”, ni vet det där gummibegreppet som kan formas och ändras i all oändlighet när man upptäcker att det inte passar de egna syftena längre, så är fokuset och insinuationerna att det är män som är lata, män som inte tar ansvar mm mm. Inte en enda gång så ställs frågan hur man ska få kvinnor att ta mer ansvar för den gemensamma ekonomin? Det är samma fråga fast med udden riktat åt andra hållet… Inte en enda gång… Anklagelser går ALLTID bara åt ena hållet. Och det är ALLTID feminister som står för dem. Alltid. Undantagslöst! Det är feminism helt enkelt. Eller har hela genusfältet också missförstått feminismen?

Det stora felet är ju att man UTGÅR från maktordningar som om de är den enda sanna verkligheten som allt annat grundar sig på. Alexandersson kom in lite på det ovan också men även i andra tweets när hon diskuterar med andra människor. Vita män är tydligen jätteviktigt att basha hela tiden från alla håll och kanter av någon anledning.

Ida Maria Gunnarsson är tydligen

”Journalist and Communications Officer with an educational background in Gender Studies. Hear all my dirty secrets on @liggamedp3 Samtalet!”

Ojdå, en vit! genustomte som också kallar sig journalist och som bashar vita män, vad ovanligt… Och så nytänkande… Och vad intelligent hon verkar med det tänket… Omedelbart så hittar man alltså bekräftelse på vad MX har sagt. Hatiskt och med en helsjuk approach och det kommer från genushållet som i det här fallet även sammanfaller med journalist… Direkt alltså och i princip i samma veva exakt det som MX pekade på. Btw, jag tror att det handlade om den där knasbollen som skulle leva på en ”kvinnolön”, men jag är inte helt säker. Men det viktiga är givetvis hudfärg och kön, det slås fast i betong. Precis det som MX förgäves försökte få fram. Manscurling säger hon men kunde inte nämna ett enda projekt som riktar sig enbart mot män när MX frågade? Detta var det enda som kom fram nämligen

Visst är det intressant hur det kan se ut när man bara har maktordningar framför näsan? Jag kan ju för sakens skull nämna ett tydligt och aktuellt fall där man VILL att det bara ska vara riktat mot kvinnor och här kan man läsa om det

Och varför inte lite trevligt bashande av vita män i Nyhetsmorgon? Det var ju två av de som ska göra en skiva för Fi med där. När killen fick frågan om hur många män som är med i Fi:s ledning så blev han helt ställd och började automatiskt att hacka på vita män i stället för att svara… Och alla runt bordet skrattade. Det var extra smaklöst eftersom frågan kom fram i samband med prat om att det är killarna som det går sämst för i skolan. De apskrattade (jag menar apskrattade) alltså åt pojkar som misslyckas i skolan… Alla fyra gjorde det. Visst är feminismen trevlig? Men de har säkert också missförstått den. Som alla andra tydligen också har gjort.

I nästa inlägg så kan vi ju kolla vad som är det viktiga inom genus och se vad det faktiskt står om olika saker och vad som ingår?

MVH

MiT

Nästa inlägg
Lämna en kommentar

58 kommentarer

  1. Pörnie är på vår sida, men för att kalla sig ”jämställdhetsexpert” tycks hon ha oförsvarligt dålig koll.

    Svara
    • MiT

       /  03/29/2014

      bashflak:
      Jo, hon är inte någon extremist egentligen som väldigt många andra är. Men hon förstår inte riktigt vad som faktiskt sker, hon ser det inte verkar det som. Eller vill inte se. Det hon ser är ändå ditklistrat av feminismen. Hon vill inte se att genusakademien är fullmatad av manshatare som hela tiden uppfinner nya kreativa sätt att hacka på män. Mycket sånt är det, en enögdhet som dock inte är lika stor hos henne som hos andra men den finns där ändå.

      Svara
  2. Fantastiskt intressant och bra skrivet. MX dialog med Alexandersson är superbra!

    Svara
  3. Vilken tur att jag hann med att basha lite vita män på slutet så att jag inte försmäktar helt utan snus på den feministiska sidan. Skämt åsido.

    Det som föranledde det hela med Gunnarsson var detta inlägg: http://jamstalldhetsexperten.se/ska-vi-inte-lyfta-hatten-for-de-som-lyfter-rumpan

    Vad jag menar med att manscurla in män i jämställdhetsarbete eller för den delen feminismen (som inte alls behöver vara samma sak) är att jag har varit med i debatten så länge att man blir trött på alla män som kommer och går. Som man sopar för tills svetten rinner.

    En liten anekdot (av många):

    I början av 2000-talet startade jag tjejgrupper. Vi fick ett stöd på 5000 kronor för att vi skulle starta fem tjejgrupper. Det räckte till fika, material och aktiviteter för en hel termin. Men självklart ingen lön. Vi var två ideella tjejer per tjejgrupp som ordnade och roddade allt. I samma veva startade vi en tjejjour i kommunen.

    Samtidigt hade ”pappagrupperna” sin begynnelse och massa män engagerade sig i detta och de fick stöd från landstinget och studieförbunden.

    Jag kom i kontakt med dessa och vi bestämde oss för att också starta killgrupper.

    För det första: det visade sig vara väldigt svårt att hitta ens några kronor till just killgrupper. Det fanns inga då och alla specialsatsningar på jämställdhetsfrågor var för tjejer. Detta är något som sedan ändrats tack vare hårt arbete från bland annat feminister som mig. Idag finns killgrupper och inte minst möjligheten att söka pengar för det och män som engagerar sig.

    Hursom, trots hårt arbete: Jag lyckades inte hitta pengar till mer än aktiviteter och fika och höll ett peppande tal – för männen som engagerat sig i pappagrupperna och nu skrivit upp sig på en lista för att starta killgrupper och kanske till och med en killjour – om hur vi ändå skulle kunna sätta igång! Dock utan lön – precis som kvinnorna som drev tjejgrupperna och jouren. Efter talet så frågade jag: räck upp en hand ni som trots att vi inte fått pengar till lön ändå vill starta killgrupperna!

    Tror ni det blev av?

    Det blev pinsam stämning.

    DET är att manscurla. Och sen inte få dem ända in i boet.

    Har ni gjort sånt? Har ni känt känslan av att jobba stenhårt för att inkludera män och sedan svälja bitterheten när det inte är tillräckligt?

    Har ni sett antifeministiska debattörer komma och gå såsom jag har sett? Lägga ner sitt arbete å säga: det är inte värt det? Varför tror ni att jag fortsätter? För att för mig finns inte alternativet ”det är inte värt det”.

    För mig finns ingen bakdörr. Det är det som är att vara feminist.

    Jämställdhetsexpert å andra sidan är en yrkestitel. Alla våra experter på Add Gender AB – där jag är vd och grundare – kallar sig inte ens för feminister – eller vad vet jag? Det är inget jag ställer eller frågar efter. Det jag kräver är att en ska kunna sitt yrke, dvs skapa ett lönsamt jämställdhetsarbete för våra kunder. Det är ett hantverk som vilket annat och jag tycker ni emotsäger er själva när ni ena stunden efterfrågar professionalitet och andra stunden ifrågasätter min rätt att ha en yrkestitel. Jag har fil kand i genusvetenskap, är diplomerad affärsinriktad projektledare via IHM business school. Jag har drivit upp flera företag och organisationer sen femton år tillbaka och på Add Gender AB har vi många nöjda kunder som uppskattar vårt affärsmannaskap.

    Läs gärna vår fältkodex, som det länkas till, den positionerar vårt förhållningssätt och är vår handbok för att skapa goda kundrelationer och hög kvalité på våra leveranser.

    Tack för reklamen! Det uppskattas. 😉

    Svara
    • Jag vet också att för er betyder ”fil kans i genusvetenskap” ungefär ”fil kand i häxeri” – betänk då att i min fil kand ingår: historia, etnologi, företagsekonomi, organisationsförändring, relativitetsteori (!) <- obs viktigt, vetenskapskritik, retorik, akademiska studier och det mesta av detta utanför den genusvetenskapliga instutitionen.

      Svara
      • Och inom ramen för min projektledardiplomering har jag läst: ledarskap, marknadsföring, affärsmodellering, beteendeförändring, kommunikation, ekonomistyrning, grupp-processer och mycket annat på en av Sveriges bästa affärsskolor. Allt enligt Den internationella standarden IPMA för projektledarkvalité.

        Och omsatt detta i praktiken hundra gånger om både före, under och efter diplomeringen.

        För att ni också ska förstå min bakgrund så är jag första personen i familjen som studerar på akademisk nivå efter att min mamma invandrat som barn från Finland till Sverige. Så det har varit en spänannde resa för mig mellan olika bubblor som gett mig en god förståelse för hur makt inte är statiskt utan dynamiskt och våra olika positioner utifrån vår identitet och bakgrund.

        Kombinationen av studier och egna erfarenheter ger mig min yrkestitel. Inte min ideologi.

        Svara
    • MiT

       /  03/30/2014

      Pernilla Alexandersson:
      Ska gå igenom både kommentarer och twitter senare idag när jag hinner 🙂

      Svara
    • AB

       /  04/03/2014

      Jodå, jag har varit med om det. Jag var med i en mansjour och i samma region fanns det en kvinnojour med underavdelningar. Området omfattade ca 30 kommuner. Av dessa gav alla 30 kommuner bidrag till kvinnojouren, de kommuner som gav minst gav 30 öre per kommunmedborgare, snittet låg någonstans kring 50 öre. Kommunen krävde ingen motprestation. Kvinnojouren hade ett kvinnohus där kvinnor och barn med behov av det kunde bo under en period. Kvinnohusets lokaler tillhandahölls av kommunen och det fanns en eller två anställda. Jag tror att det gick in 5 kvinnor (plus deras eventuella barn) där, det var aldrig fullbelagt.
      Vår mansjour hade kontakt med kvinnojouren och sökte också bidrag av kommunerna. (Ungefärliga antal nu) 10 kommuner erbjöd sig att bidra med 10 öre per kommuninnevånare , 10 kommuner erbjöd sig att bidra med 10 öre om mansjouren kom dit och redovisade verksamheten (mer exakt, vad verksamheten gjorde för kvinnor) och 10 kommuner sa blankt nej. Pengarna räckte nästan till att hyra en gillestuga i en villa. När det var en utdelning av pengar från allmänna arvsfonden så sökte mansjouren bidrag för att kunna ha ett manshus, detta eftersom det formligen svämmade över av män som blivit utslängda hemifrån och det enda vi kunde erbjuda var att sova över på en soffa i gillestugan. Mansjouren fick 5000 för detta och för att se till att det blev jämställt så gav man kvinnohuset 50 000 kronor i samma veva. Med tiden hoppade fler kommuner av bidragsgivandet och fler krävde redovisning. T.ex. krävde vissa att mansjouren kunde redovisa vilka kommunmedborgare som sökte stöd och hjälp (helt jävla oacceptabelt) men de flesta krävde att vi bara skulle hjälpa kvinnor (män som blir slagna är inte problemet, män som slår är problemet). Till slut var arbetet med att skrapa ihop småslantarna inte värt det längre och vi avstod från att söka bidrag.

      Nu har jag dessutom inte berört de statliga bidrag som kvinnojouren fick genom lagen om bidrag till kvinnors organisering. Detta eftersom jag inte vet hur mycket det var, men enligt kvinnojourens representant på ett av våra årsmöten så var deras huvudsakliga finansiering statlig.

      Så går det till när man curlar män.

      Svara
      • Din historia liknar mångas historia som byggt upp nya organisationer. Det tog flera år innan vi fick bidrag för tjejjouren. Att en etablerad kvinnojour får bidrag i relation till en helt nystartad förening handlar inte så mycket om det du tolkar det som – utan mer om hur kommuner jobbar med sina bidrag. Dessutom tror jag inte på att det inte ställdes några krav på kvinnojouren – det är nog din utifrånbild – vi hade massa krav på oss och fick manövrera kraven på att redovisa hjälpsökande med att säga nej till bidrag under perioder – dvs fick vi stöd från kommunen var det motkrav att också införa anmälningsplikt eftersom vi då blev en kommunal verksamhet – då kämpade vi på och drev dessa frågor vidare och tackade nej till stöd så länge. Så ge inte upp!

        I övrigt: Det är ju precis det här jag menar! Antifeminister ryter över att kvinnor inte startar företag och inte har tålamodet att bygga sina egna verksamheter inom näringslivet. Nähä men det kanske inte handlar om tålamod då? Det kanske handlar om viljestyrka att slå ner väggar när man bryter ny mark. Det är lite jobbigare att bryta ny mark om man samtidigt bryter massa normer för hur det har sett ut tidigare! Då får man ligga i. Att ändra systemet för hur vi ser på normbrytare är väsentligt för Sverige om vi ska kunna förnya oss i ett hårdare globalt klimat.

        Sist men inte minst… ”lag” om kvinnors organisering? Jag har också svurit många gånger över att mina jämställdhetsorganisationer inte kan få bidrag via kvinnors organisering – för att de också jobbar för mäns jämställdhet. Finns dock en större grund i varför det finns just bidrag för kvinnors organiseringen som ligger långt bak i tiden. Förhoppningsvis uppdateras det snart. Dock: sluta klaga och gör som jag: delta i Ungdomsstyrelsens konferenser och säg vad du tycker om det. Det är politiska beslut och vi lever i en demokrati.

        Svara
        • AB

           /  04/03/2014

          Nystartad? Mansjouren är väl 25 år nu och vid tiden jag pratar om var den drygt tio år gammal. Det har ännu inte ändrat sig, fast nu har de ingen lokal längre.

          Vi hade som sagt (god) kontakt med kvinnojouren (under en lång period, sen bröt de den) och de fick inget krav om att redovisa sin verksamhet från en enda bidragsgivare. Däremot åkte de och höll föredrag hos kommunerna, på kommunernas bekostnad, men det var inte kopplat till bidragen.

          Vilka antifeminister är det som ryter om det?
          Du kanske menar att man påpekar att företag inte ramlar ner i knät på folk och att de som är företagare är de som arbetat upp ett företag?
          Skillnaden där är ju att bidragen faktiskt ramlade ner i knät på kvinnojouren, de hade mer pengar än de kunde göra av med och använde dem till en massa saker som aktiviteter för medlemmarna (Vi köpte korv, kaffe och bullar för egna pengar, det var helt otänkbart för kvinnojouren).
          De flesta män och de flesta kvinnor är inte företagare. Bland de som vill och kan vara företagare är det en högre andel män, detta eftersom spridningen är större hos män (samtidigt är det en större andel socialt utslagna bland män, osv). Detta alltså trots att det finns både statliga och kommunala bidrag och hjälpinstanser enbart till kvinnliga företagare. Så trots att det är lättare för kvinnor än för män att vara företagare så är det färre som är det.

          Ja det är ju en förordning om statsbidrag till kvinnors organisering. Sen är det riktigt att om man riktar verksamheten även FÖR män så får man inte sådana bidrag. Förordningen är från 2005 så det ligger ju inte så långt tillbaka i tiden (men det fanns statsbidrag tidigare också).

          Det är inte lika lätt när man driver en fråga som faller utanför normen.

          Svara
          • Det lät på din beskrivning som att den var nedlagd eftersom du talade om den som något i dåtiden.

            Kvinnors organisering surfar på en våg som jag brukar kalla för ”kvinnorkan-vågen” i jämställdhetsfrågan. Den har funnits sedan långt innan 2005 (som också statligt stöd till kvinnoprganisayionrr gjort) men är förhoppningsvis på väg att ersättas. Eller kompletteras snarare!

            Att det finns stöd till kvinnor som är företagare är ett symptom på denna våg som är väldigt politisk. Har inte så mycket med genus att göra. Utan det bygger på att politiker testar metoder ur ett toleransperspektiv för att lösa faktiska samhällsproblem. Som att kvinnor startar företag i mindre utsträckning än män.

            Toleransperspektiv innebär att man gör projekt/insatser där de som är normen inom ett område (män inom företagande) ska lära sig att ”tolerera” de som avviker från normen genom att lyfta fram ex förebider. Som idag lyfter ”främja kvinnors företagande”-satsnigen fram ambassadörer för kvinnors företagande. I mångt och mycket är det bra med förebilder men perspektivet kan falla ut olyckligt. Ett normperspektiv är bättre! Då skulle manistället ha gett pengar till män för deras arbete med jämställdet.

            Grejen är dock att det blir dyrt. Idag går pengarna inom främja kvinnors företagande inte till ambassadörerna. I motsats till vad många tror. De ställer alltså upp gratis som förebilder på sin ideella tid.

            Så det är lite av ett moment 22. Utifrån ser det ut somatr kvinnors företagande får massa resurser men det går inte till själva flretagarna – förutom vissa entreprenörsinkubatorer. Men det finns ju många såna som riktar sig till branscher där män är överrepresenterade – de kallas ju inte för ”manligt företagande” eftersom man sällan benämner normen.

            Jag skulle gärna se pengar till ”stötta manligt företagande” och mäns jämställdhetsarbete – som jag tidigare sagt men då har bla MX sagt att män inte organiserar sig bara för att de är män. Om det är sant så är det ju svårt att ge pengar till manliga saker om det inte finns de som vill ställa upp gratis som ”ambassadörer för mäns företagande”.

            http://www.addgender.se/blog/2013/07/25/stotta-manligt-foretagande/

          • Sorry för många stavfel. Skriver på mobilen.

          • AB

             /  04/03/2014

            Dåtiden var för att jag inte längre är med. Jag började studera på annan ort, där fanns det förresten också en mansjour med samma problem, men jag var mycket mindre engagerad i denna.

            Hur menar du att det inte har med genus att göra? De som bestämt att kvinnor ska curlas extra har ju varit sju stycken feministiska partier som haft 100% av statsmakten i flera decennier.

            Sedan är det ju så att man ger (eller gav, dåligt uppdaterad) extra starta-eget-bidrag till invandrare, trots att de ju är och var överrepresenterade som företagare.

            Män har inte samma samhörighetskänsla med andra män som kvinnor har med andra kvinnor. Det bidrar helt säkert. Dessutom finns det ju en norm om att man ska beskydda och hjälpa kvinnor och barn, den normer gäller för både män och kvinnor. Att arbete för utsatta män faller utanför normen medan att arbeta för utsatta kvinnor faller inom normen.

          • Skilj på genusteori och en långvarig jämställdhetspolitik. Det är det största misstaget du gör i detta. Genus har en förlösande faktor för både mans- och kvinnofrågor. Politik är en helt annan sak. Även om såklart det i samhället ständigt finns pågående diskurser som hänger ihop politiskt och vetenskapligt – inom i stort sett alla akademiska/politiska områden.

            Folk slarvar så med ”genus”.

  4. Ninni

     /  03/30/2014

    Pernilla Alexandersson

    För det första vill jag börja med beröm. Jag har noterat dig vid ett antal tillfällen och du har min respekt och beundran. Så jag hoppas du ser min kritik nedan, som kostruktiv och inte riktad mot dig som person, eller yrkesperson. Kritiken är tänkt på ett mer generellt plan – inte mot dig.

    DET är att manscurla. Och sen inte få dem ända in i boet.

    Har ni gjort sånt? Har ni känt känslan av att jobba stenhårt för att inkludera män och sedan svälja bitterheten när det inte är tillräckligt?

    Har ni sett antifeministiska debattörer komma och gå såsom jag har sett? Lägga ner sitt arbete å säga: det är inte värt det? Varför tror ni att jag fortsätter? För att för mig finns inte alternativet ”det är inte värt det”.

    Vet du varför män beter sig så? Kan du – som genusexpert och med din utbildning – förklara det fenomenet?

    Det kan jag, med min kompetens som består av min levda erfarenhet, mitt gedigna intresse för genusfrågor samt att jag harvad man kan betrakta som informell utbildning i ämnet genom att jag läser mängder då detta är mitt stora intresse.

    Jag har satt mig in i vilken kurslitteratur som används inom genusvetenskaplig utbildning och där saknas, vad jag kunnat se, väldigt stora delar som är avgörande betydelse för förståelse för genussystemet och särhållningssystemet. Den innehåller också kurslitteratur som undermålig och har en retorik som är mycket bekymmersam för den är misadrisk, felaktig och har en indoktrinerande uppbyggnad (tex. Y. Hirdmans – Genus – om det stabilas föränderliga form).

    Kort så:
    * Man utgår från att kvinnan är underordnad/undervärderad som om det vore en självklar sanning. (om man vänder det axiomet 180 grader, så faller saker på plats, menar jag)
    * Man studerar kvinnors problem och män som problem (tex. Kimmel), men jag saknar mäns problem (tex: Nora Vincent , Paul Nathanson och Katherine K. Young) och kvinnor som problem.

    Jag menar att den här skevheten är orsaken till att vårt samhälle idag är djupt misandriskt. Jag känner dock ett spirande hopp (pga dig, Ann-sofie Nyström, Johanna Andersson och David Tjeders bok ”Kvinnorna gör mannen”) på att det genusvetenskapen kritiseras för är på väg att förändras. Låt oss hoppas på det.

    Svara
    • Ninni, tack för fin feedback.

      Angående din fråga om jag vet varför det ser ut så här?

      Ja jag vet varför. Och det har inte med ”genus” att göra eftersom det har varit så här innan genusdiskursen satte igång. Det kallas för hegemoni och är mycket intressant. Högstatus-maskulinitet upprätthåller status quo om att kvinnan är ett offer och att högstatus maskulinitet inte är det. Likaså gör högstatus-feminitet detsamma. Därför får kvinnor berättelser om offerrollen och hur man tar sig ur den medan män inte får detta och därför inte kan skapa den krisbild som faktiskt behövs för att engagera sig för förändring. Om mannen hade förstått sin krisbild på allvar hade vi sett ett helt annat samhälle för länge sedan.

      Det är ett stort missförstånd att genusforskning på något vis skulle vara statisk – att använda referenser till mycket gammal forskning utan att sätta det i ett ständigt dynamiskt sammanhang är inte så givande. Det är som att vi skulle diskutera diskursen ”innovation” och säga att den ser likadan ut nu som för tio år sedan. Det du ser som att ”saker är på väg att förändras” sker hela hela tiden.

      Sen vill jag lägga till att jag tycker att det är bra att män inte vill jobba gratis – det inspirerar mig och därav att jag idag tar betalt för min kompetens. Så jag är helt inne på att det inte ska göras på samma sätt som kvinnorörelsen senaste tiden. Men vill lägga till en brasklapp för att ideellt engagemang för förändring inte är något nytt påhitt – utan det kommer vi inte så långt. Så män behöver samtidigt engagera sig ideellt.

      Svara
      • @Pernilla:

        Det kallas för hegemoni och är mycket intressant. Högstatus-maskulinitet upprätthåller status quo om att kvinnan är ett offer och att högstatus maskulinitet inte är det. Likaså gör högstatus-feminitet detsamma.

        Kan du ge exempel på hur högstatus-feminitet bildar hegemoni och vidmakthåller status quo?

        Om hegemonin upprätthåller idén om att kvinnan är underordnad mannen, gör inte det radikalfeminismen hegemonisk? Det är ju deras ideologiska utgångspunkt!

        Därför får kvinnor berättelser om offerrollen och hur man tar sig ur den medan män inte får detta och därför inte kan skapa den krisbild som faktiskt behövs för att engagera sig för förändring. Om mannen hade förstått sin krisbild på allvar hade vi sett ett helt annat samhälle för länge sedan.

        Det knepiga är ju att berättelserna om kvinnors offerroll inte så mycket brukar handla om hur kvinnor skall ta sig ur den, utan om hur män skall ”kliva åt sidan”, vilket i sin tur indikerar att kvinnan inte själv kan ta sig ur – dvs offerrollen cementeras snarare än att ge kvinnor en väg ur det. Ett tecken på att det är så skulle ju vara om man t.ex. fortsätter att försöka öka andelen kvinnor även när de är i majoritet, fortsätter mena att tjejer behöver stöd i skolan trots att det är pojkar som halkar efter, osv.

        Menar du att det är männen som inte fattar att det egentligen är deras kris detta handlar om? Dvs att idén om männen som överordnade huvudsakligen vidmakthålls av de få män som verkligen har makt, och de kvinnor som tjänar på det?

        Svara
        • ”Kan du ge exempel på hur högstatus-feminitet bildar hegemoni och vidmakthåller status quo?”

          Ja verkligen. Att kvinnor upprätthåller sin egen grupps positioner genom att alltifrån fnysa och säga ”typiskt män” eller att prata om ”kvinnlighet” som något som är naturligt eller som vi alla delar. Kärnfamiljen – ta hand om barn – offra saker – martyrskap – känslomässighet. Hela sättet att diskutera jämställdhet idag med ”kvinnors talangprogram” med mera som massa kvinnor engagerar sig i kan man i mångt och mycket se som ett sätt att inte bryta strukturer utan vidmakthålla dem och därmed säkra sin egen status. Även om det finns undantag.

          ”Om hegemonin upprätthåller idén om att kvinnan är underordnad mannen, gör inte det radikalfeminismen hegemonisk? Det är ju deras ideologiska utgångspunkt!”

          Eftersom du uppenbarligen ger dig in i detta utan att ha läst allting som blogginlägget handlar om så svarar jag inte på detta. Radikalfeminism betyder olika saker för dig och för mig och det har jag och MX diskuterat mfl. Så vad var det nu igen ”ofeminism”. Är det det du menar?

          ”Menar du att det är männen som inte fattar att det egentligen är deras kris detta handlar om? Dvs att idén om männen som överordnade huvudsakligen vidmakthålls av de få män som verkligen har makt, och de kvinnor som tjänar på det?”

          Vi har gemensamt inte lyckats få män att förstå att ojämställdhet är lika mycket deras kris som kvinnans kris. Och din sista mening är en beskrivning av hur man kan beskriva ett patriarkat eller patriarkatliknande struktur. Högstatusmän och högstatuskvinnor skapar och omskapar högstatusmaskulinitet och femininitet och de tjänar på den ordningen ur ett maktperspektiv – annars skulle ordningen ändras snabbt.

          Svara
          • Eftersom du uppenbarligen ger dig in i detta utan att ha läst allting som blogginlägget handlar om så svarar jag inte på detta. Radikalfeminism betyder olika saker för dig och för mig och det har jag och MX diskuterat mfl. Så vad var det nu igen ”ofeminism”. Är det det du menar?

            ”Allt som blogginlägget handlar om” har jag säkerligen inte läst. Frågan är om ens du har det? 😉

            Visa mig gärna då en referens till hur radikalfeminism definieras som inte har denna utgångspunkt. Jag har läst en hel del, och även skrivit en hel del, så helt rudis är jag inte.

            Bara för att förtydliga: nej, jag menar inte ”ofeminism” (vilket jag tar som att betyda yttringar som beskriver sig själva som feminism, men egentligen går emot det feminismen handlar om). Jag menar definitionen av radikalfeminism som t.ex. finns på Wikipedia:

            Förledet radikal- i radikalfeminism härrör från latinets rādīx, rot, och syftar på att radikalfeminismen i sin teoribildning söker roten eller ursprunget till kvinnors underordning.

            Implicit i den beskrivningen är att kvinnan har en underordnad ställning, dvs man börjar med idén att kvinnan är underordnad, och söker förklaringar till det. Alltså, deras ideologiska utgångspunkt är underordningen.

          • Jag har ju läst allt eftersom jag själv skrivit det. Blogginlägget handlar ju ändå om min Twitterkonversation om MX bland andra.

            Radikalfeminismen kommer mycket riktigt från begreppet rot och de flesta är idag radikalfeminister på så sätt att roten till det vi ser idag som ojämställdhet kommer från en obalanserad könsmaktsordning historiskt och nutidsmässigt. Att wikipedia skriver det på det sättet får väl jag gå in å redigera eftersom inga andra gör det. Försökte hålla en workshop med genusforskare tillsammans med Wikimedia men det kom bara två. *muttrar*

            Hursom: när folk slänger sig med ”radikalfeministerna” hit å dit så betyder det allt som oftast ”de där tokstollarna” eller en feminist som upplevs som ”politisk radikal” i sin argumentation och det blir ohållbart att hålla en diskussion vettig när man har så olika syn på ett begrepp.

            Jag talar om äpplen – de talar om päron – och när vi talar så talar vi om en annan frukt.

            Sånt besparar jag mig.

          • @Pernilla:

            Radikalfeminismen kommer mycket riktigt från begreppet rot och de flesta är idag radikalfeminister på så sätt att roten till det vi ser idag som ojämställdhet kommer från en obalanserad könsmaktsordning historiskt och nutidsmässigt.

            Du menar att ”det vi ser idag som ojämställdhet” syftar på något annat än idén om kvinnans underordning? Du får nog skriva om i stort sett hela artikeln om radikalfeminism på engelska Wikipedia också, eftersom den har detta maktperspektiv i var och varannan mening. 😉

            Om du har en annan, mer nyanserad bild, vore det inte bättre att kalla den något annat?

            Jag har själv försökt ge en mer nyanserad bild i olika inlägg, t.ex. GD: Det omhuldade skyddet och tävlingen i lidande, samt GD: Myten om manlig överordning och beträffande löneskillnader för all del även GD: Ingångslöner och hur man tjänar mer.

          • Ja allt ska man behöva göra själv.

            Kvinnors underordning… Alltså med det menas ju att i det patriarkala samhället (motsatsen till matriarkat) finns det en ordning som kan bevisas vara riktig. Och då menar man att den ordning vi har sett historiskt har sin rot i könsmatssystemet – genusordningen. Om vi ändrar den ordningen så ändrar vi samhället. Jag tycker inte det är något konstigt i det alls. Därav att när man slänger sig med radikalfeminist som något av en synonym till ”extrem” eller ”inte resonabel” eller ”inte kapabel att se att samhället har förändrats eller att det finns fler maktaxlar eller att patriarkat inte alls betyder att alla män som individer skulle ha makt” då kan vi inte tala med varandra.

            Göran Person är i denna bemärkelsen radikalfeminist. Men tycker inte han passar in i bilden av de ”radikalfeministiska ilskeangreppen” som kommer då å då på Twitter.

            Därav min misstanke att det finns lite olika syn på begreppet.

          • Kvinnors underordning… Alltså med det menas ju att i det patriarkala samhället (motsatsen till matriarkat) finns det en ordning som kan bevisas vara riktig.

            Hur menar du att den bevisas vara riktig?

            Om majoriteten av inkomsterna dras in av män, men kvinnor styr 80% av konsumtionsbesluten, vilken grupp har makten? De som drog in pengarna eller de som spenderade dem? Om majoriteten av röstande är kvinnor och de röstar fram en man, är det männen som har makten?

            Nyligen kunde vi läsa om att en av de grupper som mår sämst i arbetslivet är åldrande manliga högre tjänstemän. Enligt den gängse maktordningsteorin borde dessa män ha makt, men de känner sig fängslade i sin situation, oförmögna att påverka den och på väg att bli obsoleta. Alltså maktlösa.

            Om köns- (förlåt, genus-)maktsordningen är ‘bevisad’, vadan allt tal om ”osynliga strukturer”?

            Warren Farrell sade att
            – Mäns största svaghet är deras fasad av styrka,
            – Kvinnors största styrka är deras fasad av svaghet.

          • Den är bevisad på så sätt att vi ur ett historiskt perspektiv kan se att innan däggdjursägget lokaliserades så beskrev man kvinnan som en mindre utvecklad man. Som ett exempel. Vi har inte alls samma ordning idag eftersom vi har blivit mycket klokare kring vad kön och könstillhörighet och identitet är. Men vår samhällsordning i dag har roten i hur vi har sett på mäns och kvinnors roller och biologi tidigare.

            Det är det som menas med ordningar som förändras och roten till dagens ojämställdhet.

            Från enkönsmodellen till tvåkönsmodellen. Två olika genusordningar som vi har sett i västvärlden.

          • @Pernilla:

            Men vår samhällsordning i dag har roten i hur vi har sett på mäns och kvinnors roller och biologi tidigare.

            Men inget av det du skrev bevisar en könsmaktsordning där kvinnor idag är underordnade män. Att människan är en sexuellt dimorf art är knappast kontroversiellt (utom möjligen frågan om hur mycket av det som är social konstruktion…)

            Det som rimligen är frågan är hur man kan ta makten över sitt eget liv. Det är rimligen också den mest intressanta definitionen av makt. Vi kan kanske vara ense om att män i detta avseende känner pressen att agera som om de har mer kontroll än de faktiskt har, och att det omvända gäller för kvinnor?

          • Va? Kan jag tolka detta som ett steg in i evolutionsteoridiskussion?

          • @Pernilla:

            Va? Kan jag tolka detta som ett steg in i evolutionsteoridiskussion?

            Hehe, nej, jag tycker nog att det fanns intressantare trådar att ta upp i min kommentar. 😉

          • Ja det där med mäns maktlöshet. Precis. Det är det där som vi behöver adressera. Vad händer när vi jobbar med jämställdhet och värden och status förändras? Hållbarhet blir status – vad händer med de män som levt ett ohållbart liv? De känner sig maktlösa. Samtidigt så kommuniceras deras livsval som högstatus.

            Sen är det en skillnad på att känna sig maktlös och vara maktlös. Ser lite KASAM i detta. De har makt i form av inflytande och pengar – men hälsan infinner sig inte. Hälsa har blivit högstatus. Alltså sjunker statusen drastiskt så fort hälsan inte finns där – därmed sjunker makten och tillslut även det reella inflytandet.

            Komplexa statusstrukturer som är i ständig förändring. Rekommenderar boken Nextopia.

          • @Pernilla:

            Ja verkligen. Att kvinnor upprätthåller sin egen grupps positioner genom att alltifrån fnysa och säga ”typiskt män” eller att prata om ”kvinnlighet” som något som är naturligt eller som vi alla delar.

            Jag håller med, men skulle vilja påstå att just sådana här saker är översittarfasoner. Hur menar du att det är förenligt med idén om kvinnlig underordning?

            Vi har gemensamt inte lyckats få män att förstå att ojämställdhet är lika mycket deras kris som kvinnans kris. Och din sista mening är en beskrivning av hur man kan beskriva ett patriarkat eller patriarkatliknande struktur. Högstatusmän och högstatuskvinnor skapar och omskapar högstatusmaskulinitet och femininitet och de tjänar på den ordningen ur ett maktperspektiv – annars skulle ordningen ändras snabbt.

            Vi vet att högstatusmännen är få. Frågan är om de kvinnor som tjänar på systemet är få? Om det vore få individer i bägge läger skulle sannolikt ordningen ändras snabbt.

            Men det leder till min grundinvändning: benämningen ‘patriarkat’ på ett system som möjligen en stor andel kvinnor tjänar på, men (möjligen) en majoritet av männen inte tjänar på* – hur rättvisande är den egentligen?

            Att situationen inte ändras snabbare kan möjligen bero på att vi letar förklaringar på fel ställen?

            * En alternativ slutsats är att båda tjänar på det, men då uppstår frågan varför det är så viktigt att vända upp och ned på ordningen…

          • ”Kvinnlig underordning” och ”manlig överordning” betyder teoretiskt att inte alla män är överordnade och inte alla kvinnor är underordnade.

            Det vill säga att en femininitet (ett sätt att vara kvinna på) kan vara högre status än en maskulinitet (ett sätt att vara man på). Detta passar bra in i de normer som finns i samhällets övergripande statusordningar och därför upprätthålls det.

            Ett jämställt samhälle kommer också ha normer och statusordningar. Bara annorlunda från de vi har nu. Om det nu är möjligt att ta sig hela vägen?

            Det hoppas vi.

      • Va kul med svar! Välkommen till oss, Pernilla!

        Ja jag vet varför. Och det har inte med ”genus” att göra eftersom det har varit så här innan genusdiskursen satte igång. Det kallas för hegemoni och är mycket intressant. Högstatus-maskulinitet upprätthåller status quo om att kvinnan är ett offer och att högstatus maskulinitet inte är det. Likaså gör högstatus-feminitet detsamma.

        Jag har läst om hegemoni, jag har läst mycket genusvetenskaplig litteratur och studier. Min kritik mot teorier kring manlig hegemoni handlar i korthet om att man missat kvinnans roll i skapandet av ”den delen” av genusordningen (föredrar med den termen) och man har inte tittat på hur kvinnor skapar och reproducerar den manliga hegemonin. Min kritik, som jag framfört långt före boken kom ut, är precis den väg genusvetenskapen nu – äntligen! – börjar titta mer på, med David Tjeders ”Kvinnorna gör mannen”.

        Jag menar på fullaste allvar, att om man tittar mer på kvinnornas bidrag till manlig hegemoni, så kommer se att kvinnors överordnade och medfödda makt är en mycket stark faktor som måste belysas för ökad jämställdhet. Där kommer man hitta avgörande nycklar som kan lyfta tyngden som vilar på män i form av en genusroll som försörjare och försvarare.

        Problemet är att man använder manlig hegemoni och könsmaktordningen i samhällsdebatten som om den gav fördelar till män som grupp, då även män som inte når hegemoni och man påstår att män är privilegierade och har makt och förtrycker kvinnor. Det gör alla män. Män ska stå åt sidan, avstå makt, tacka nej och ”Hålla käften!”. Varför ska de det? Vilken makt är det sopåkaren ska avstå?

        Varför ska en individ, enkom pga sitt biologiska kön, förtryckas på det viset? Varför ska en individ, enkom pga sitt biologiska kön, positivt särbehandlas?
        Vad säger att det är eller medför en bättre genusordning? Hur vet man vad som är en bättre genusordning?

        En starkt bidragande orsak till att vårt samhälle utvecklats så här, är könsfördelningen inom genusvetenskapen. Kvinnor, med levd erfarenhet som kvinna, har svårt att förstå vad det innebär att vara man och hur den manliga delen av genussystemet fungerar och är.

        Svara
        • Det har man inte alls missat. ”Kvinnorna gör mannen” är ett bra lästips – när du nu ändå studerar litteraturlistorna.

          Svara
          • Ninni

             /  04/03/2014

            Det har man inte alls missat. ”Kvinnorna gör mannen” är ett bra lästips – när du nu ändå studerar litteraturlistorna.

            Den boken kom ut på våren 2013 och jag har naturligtvis läst den. Det är den första i sitt slag, mig veterligen:

            Avslutningsvis kan vi alltså konstatera att frågan om hur kvinnor betraktat och konstruerat gruppen män och olika typer av maskulinitet hittills endast har berörts i förbifarten, och aldrig eller mycket sällan systematiskt belysts i den historiskt inriktade genusforskningen. Inte minst har den forskning som fokuserat män och maskulinitet varit ointresserad av att ta in kvinnor och särskilt kvinnors uppfattningar av män i analysen. Hur har kvinnor beskrivit män? Vilken maskulinitet har lyfts fram av kvinnor? Vilken maskulinitet har utsatts för kritik? På vilka sätt har kvinnor diskuterat män och maskulinitet? Dessa frågor utgör obeforskad terräng, och därför vågar vi hävda att denna bok har resulterat i något nytt. [min emfas, s. 16]

            Hur skapar kvinnor genuspositionen som kallas manlig hegemoni?

            I Berlinda Olssons Fittstim så säger Andrea Edwards: ”Dem vill man ju inte ligga med” om män som intar en med feminiserad genusposition. Så är det och så har det varit – som David Tjeder m.fl visar – alltid varit.

            Vad betyder denna manlig hegemoni för män som grupp?

            Dessa män är rätt duktiga på att behandla andra män illa, för andra män utgör konkurrenter om honorna.

            Det kan mycket väl finnas mer inom genusvetenskapen som visar kvinnors överordnade könsmakt och hur denna är huvuddelen av skapandet och reproduceringen av genusordningen, som jag har missat. Jag har letat intensivt och inte hittat något. Jag läser gärna de källor du har.

          • Inte alls den första i sitt slag, även om den är banbrytande absolut. Har läst maskulinitet för många år sen under Niklas Järvklo. Maskulinitetsområdet är mycket mindre beforskat så är det. Tyvärr.

          • Ninni

             /  04/03/2014

            Ännu ett citat från boken, Kvinnorna gör mannen:

            Forskning kring maskulinitet har främst fokuserat mäns bilder av män eftersom maskulinitetsteori lyft fram hur maskulinitet konstrueras homosocialt. [s. 234]

            Här pratar genusvetare David Tjeder om boken.

          • Jamen dåså.

          • Ninni

             /  04/04/2014

            Ja, precis. Jamen dåså. Man har alltså inte studerat kvinnors skapande av manlig hegemoni. Hur vet man då att man verkligen har förstått de sociala processerna som ger vår genusordning? Hur vet man då att de åtgärder man gör, utifrån en vetenskap med dessa allvarliga brister, leder till en bättre genusordning?

            I sin doktorsavhandling, I en klass för sig, skriver Fanny Ambjörnsson:

            Samtidigt var det svårt att entydigt avläsa samma hierarki i fält. [s. 295]

            I sin doktorsavhandling, Relationer i skolan, skriver Ann-Sofie Holm:

            framträder inte pojkars dominanta ställning gentemot flickor och inte heller uppfattar jag det som att ideal femininitet, motsvarar den underdånighet som kopplas samman med betonad femininitet, utan rymmer en mer framåt, aktiv och självständig hållning. [s. 139]

            Jag ser mycket tydligt mina genusteorier bekräftas i deras material.

            Du skrev tidigare:

            Tycker ni alla som läser detta ska fundera på vad som skulle hända om ni tog all er kraft och energi som ni ändå lägger på debatten idag och jobbade med målet att bygga broar istället för att rasera dem – oavsett vilken ”titel” man ger sitt engagemang.
            Vår största rädsla är inte vårt mörker utan vårt ljus. Tänk om det skulle vara möjligt? Låt oss vara modiga tillsammans!

            Hela poängen med att skapa Genusdebbatten.se var att bygga broar.

            Som du säkert märkt vid detta laget så är jag påläst. Formell utbildning är inte enda vägen att skaffa kunskap. Jag har dessutom under många, många år studerat män och manlighet. Jag har studerat det genusvetenskapen, först nu, börjar skrapa på ytan kvinnors skapande av manlig hegemoni.

            Det finns ytterligare en viktig pusselbit som, jag upplever i mitt sökande, har studerats för lite för att bygga en verklig kunskap om genusordningen. Om varför denna pusselbit studerats lite, skriver Fanny Ambjörnsson så här:

            Trots att det på senare år funnits tendenser att undersöka även mer problematiska sidor av syster- och väninneskap, har ett sådant fokus ofta betraktats som politiskt svårhanterligt [s. 28]

            Dessa ”problematiska sidor” och det Fanny beskriver som ”ett påtagligt kollektivt tvång” [s. 301] var orsaken till att mitt intresse för genusfrågor väcktes. För jag stod inte ut med det.

            Responsen jag får när jag nu presenterar resultatet av mina år med egna studier i ämnet från både män och kvinnor är ”Jag känner så väl igen mig i det du beskriver”, ”Det förklarar så mycket” ,”Åh, så gör jag! Jag visste inte det var ‘manligt’ att göra så.”, ”När Ninni beskriver manlighet och mansrollen, så känner jag igen mig.”

            Ulf T skriver i en kommentar:

            Här uppfattar jag Ninnis poäng som: ”Visst, men våga prova mitt perspektiv åtminstone!”

            Det är det enda jag önskar, att man lyssnar och funderar kring det jag har att säga. Jag gör detta helt ideellt, för jag är på allvar bekymrad. Jag säger inte jag har rätt, jag är öppen för att jag kan ha fel. Men … Tänk om jag har rätt?

            Så jag förstår precis känslan du beskriver så här:

            Har ni gjort sånt? Har ni känt känslan av att jobba stenhårt för att inkludera män och sedan svälja bitterheten när det inte är tillräckligt?

            För jag kämpar också stenhårt för att försöka nå genusvetare och feminister i sansad debatt där man kan utbyta erfarenheter, åsikter och tankar. För det har jag/vi likställts med Breviek.

            Men vi är lite lika du och jag, du skriver:

            Varför tror ni att jag fortsätter? För att för mig finns inte alternativet ”det är inte värt det”.

            För mig finns ingen bakdörr. Det är det som är att vara feminist.

            Byt ut det sista epitetet och jag skulle kunna säga detsamma. Jag kommer att fortsätta, för mig finns ingen bakdörr. Jag kan bara hoppas att vi (då inte som ”du och jag”, utan alla som är intresserade i dessa frågor för att skapa ett mer jämlikt samhälle) en dag kan mötas t.ex. på den bro vi försökt skapa med Genusdebatten.se.

  5. MiT

     /  03/31/2014

    Pernilla:
    Vet du, jag tycker att Ninni svarade ganska bra, ungefär som jag skulle ha gjort.

    Och som jag skrev i inlägget, detta var inte menat som en attack på dig eftersom det är ganska ovanligt med någon som har en lite mer nyanserad syn på det. Jag såg i slutet att det kanske kunde uppfattas som en attack ändå men det var absolut inte syftet!

    Men du måste hålla med om ironin i att MX hela tiden sa att de är organiserade, de sitter på positioner där de kan vara megafoner och sprida sin idiotiska skit. För du måste väl ändå också se det fullkomligt idiotiska i det som Ida Maria Gunnarsson tyckte var viktigt? För om man INTE ser det så har man för mycket maktteoriflum framför ögonen. Och vem är det som tycker sånt är viktigt? Jo, en journalist som också läst genus… De megafonar ut sånt här dagligen, det är fullproppat i radio, tv och tidningar. Varje dag ser man samma skit. Och du höll med? Hudfärgen var alltså det viktiga. Om det var en mörk från säg, Kongo? som gjorde samma sak med samma förutsättningar, hade Gunnarsson då sagt ”jag är så trött på att vara ”tacksam feminist” när svarta män gör något”? Hade du sagt ”håller med” om det också? Om inte, varför? Det var väl handlingen i sig som var idiotisk, inte hudfärgen?

    Men du får också förstå att man (inte bara jag) är jävligt trött på på all den skiten från genushåll som pumpas ut dagligen. Det är skit och inget annat. Tror man på könsmaktsordningen så KAN man inte tro på någon jämställdhet överhuvudtaget. Det är två helt oförenliga saker! Och inom genusfältet så ÄR könsmaktsordningen ett centralt begrepp. Kanske det viktigaste? Är det ens tillåtet att bortse från det?

    https://toklandet.wordpress.com/2014/03/30/konsmaktsordningen/

    Sen är det problemet med VAD som är jämställdhet, är det jämställdhet att det alltid är 50/50 fördelning baserat på kön? Eller förresten, 50/50 är inte heller vad man förespråkar, nu numera gäller att ju fler kvinnor på ledande positioner desto mer jämställt. Det jagas siffror på ett sätt som blir så löjligt att man saknar ord. Det sägs till och med av SR:s VD Cilla Benkö att de är näst bäst på jämställdhet för att de har 59% kvinnor på ledande positioner. Det bästa hade 63% kvinnor… Med tanke på att det tydligen är eftersträvansvärt att jämställdhet=numerärt antal av ett visst kön så är det ändå anmärkningsvärt eftersom hon ansåg att de var bättre än de som hade t ex 42% kvinnor. Eller 45% kvinnor. Eller 48% kvinnor.

    VAD säger att 50/50 är jämställdhet?

    Inte ens barnen slipper undan propaganda när de sitter framför barnkanalen. Lilla Aktuellt kör med feministisk propaganda med jämna mellanrum. De drar sig inte ens för att trycka ner en 11-årig kille i skoskaften bara för att han såg igenom vad det handlade om och sa det. Han sa att kvotering inte handlade om jämställdhet utan om diskriminering. Det var som att det unga gubbslemmet svor i kyrkan.

    Har du sett den helt horribla programserien ”Vem bestämmer” från UR (finns på svt-play)? Helt sanslös feministisk propaganda av rena lögner riktad till barn! Av Caroline Ginner som ryggmärgsreflexmässigt gärna skyller saker och ting på vita medelålders män…

    Genustänk verkar förvrida hjärnan så man inte kan tänka klart (hos en del i alla fall). Ta bara den här, vad säger du om den?

    http://kickanwicksell.se/2014/03/30/valdet-ar-en-mansfraga/

    Eller det här?

    http://genusdebatten.se/destruktiva-maskulinitetsnormer/

    Om det ska bli en utredning om Kvinnor och Jämställdhet, är det ok om man flyger hit några talibaner från Afghanistan som får göra den? Eller kanske några gängmedlemmar från LA? Det skulle nämligen motsvara de som höll i utredningen Män och Jämställdhet. För det ska väl vara jämställt? Tycker du att det är rimligt att sätta radikalfeminister (eller hatfeminister, eller ofeminister, eller falskfeminister) att utreda mäns problem? Varför i så fall? Det var ju klart redan från början hur den rapporten skulle se ut. När genusfältet blev varse om att det skulle bli en sådan så blev de enormt oroliga direkt, oroliga över att de inte skulle få bestämma vad som är vad. De blev så oroliga att de skrev en debattartikel i SvD om det där de lyfte hur mycket man minsann forskat om mannen, män, mansroller mm. De menade i princip att det inte behövdes något mer eftersom det var ett välutforskat område

    http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/missa-inte-forskning-som-redan-finns-om-man_7544306.svd

    Kolla vilken ”forskning” de lyfter upp för att bevisa hur duktiga de är inom området?
    • Faderskap, föräldraskap och jämställdhet av historikern och pedagogen Roger Klinth, barnforskaren Lucas Gottzén, socialpsykologen Thomas Johansson och genusvetaren Tobias Axelsson.

    • Bilar, trafik och maskulinitet av genusvetaren Dag Balkmar.

    • Män, kärlek och relationer i glesbygd av antropologen Lissa Nordin.

    • Mäns positioneringar som feminister av sociologen Linn Egeberg Holmgren.

    • Svensk statlig maskulinitetspolitik i pågående avhandlingsarbete av idéhistorikern Niclas Järvklo.

    • Pojkar, genus och förskola av pedagogen Anette Hellman.

    • Maskulinitet och svensk vänsterrörelse av idéhistorikern Helena Hill och maskulinitet och högerextremism i pågående avhandlingsarbete av statsvetaren Cristian Norocel.

    Detta är alltså det som de väljer att visa upp som sin spjutspets inom området… Bättre än inget kanske men ALLT är gjort med fokuset ”män som problem”! Det finns INGEN ANNAT PERSPEKTIV i Sverige. Det finns inte eftersom det inte får existera i genusmiljön. Det kan inte existera i genusmiljön. Könsmaktsordningens ande svävar över det… Det finns bara sånt som är gjort av Xfeminister (X istället för valfritt alternativ… ;.) ). De har som syfte att bara desperat leta efter något negativt att pådyvla män/manlighet. Detta sker också i ALL tillgänglig media som allmänheten tittar på eller läser. Varje dag.

    Vet du om att lärare pratar könsmaktsordning med 7-åringar i skolan? Vet du om att 9-åriga killar redan upptäckt att INGET de gör duger för läraren? Feminism i arbete…

    Jag nöjer mig så här men jag tycker ändå att det var ordentlig ironi att det som MX försökte få fram bekräftades så snabbt (kanske inte av dig direkt så mycket som av Gunnarsson). Jag letade inte ens efter det utan såg det bara av en händelse när jag kollade igenom vad som kunde ha med det aktuella att göra 😉

    Svara
    • Känner mig sällan attackerad, men tack för omtanken i tydliggörandet. Det uppskattas.

      Ironin: Ja jag tänkte faktiskt svara Gunnarsson att ”hade det varit okej om det var en svart man?” men jag respekterade ändå att hon antagligen hade en bakgrundskontext. Det vill säga att Twitter är ju ett problem på så sätt att man inte kan skriva så långt. Så jag utgick från att hon menade en viss typ av identitet som är förknippad med vissa saker. Jag är ju inte dum – jag förstår att det är jätteplumpt att sammanfatta den kontexten med ”vit man” för inom ramen ”vit man” ryms jättemycket som inte får plats i en tweet. Men vi kan ju inte heller föra en diskussion på Twitter om vi inte har en förförståelse eller en bakgrund och jag förstår att du tycker att det var lite guldläge. Dock: din analys förenklar det hela mycket och jag tycker du kan fundera på vad det får för konsekvenser i att öka polariseringen i jämställdhetsdebatten.

      Likväl som de du kritiserar för att inte se längre än vad näsan räcker så ser jag samma sak hos många antifeminister. Ni letar problem i debatten istället för att leta lösningar till en gemensam diskussion. Det gör att trovärdigheten i att ni faktiskt vill nå jämställdhet på allvar inte blir så stor i mina ögon. Det känns mer som att ni vill bedriva en debatt och denna fråga är ”tacksam” för att göra det. Ingen skulle bli gladare än jag om jag hade fel. Men att man ens kan ”sluta” driva en fråga för att man inte ”orkar” längre är för mig ett bevis på att engagemanget har ultimatum. Vilket det inte har för människor som möter det faktiska problemet varje dag i sin vardag.

      Själv vill jag minska polariseringen för jag tror att det är enda vägen till jämställdhet – om en feminist eller antifeminist ökar polariseringen så är jag där och tycker till – och säger ifrån. Det har jag varit sedan tidigt 2000-tal och som sagt sett folk komma och gå – både bland feminister, antifeminister och jämställdister.

      Så jag ser mer på debattstilar och logiska kopplingar än vilken ”sida” man står på i feminismen eller genusfrågan. Lösningsfokuserat, entreprenöriellt, respektfullt är mina riktmärken. Med ett uns av humor och rytande ibland då människor trampar på min kompetens eller utgår från att jag är på ett visst sätt.

      Tycker ni alla som läser detta ska fundera på vad som skulle hända om ni tog all er kraft och energi som ni ändå lägger på debatten idag och jobbade med målet att bygga broar istället för att rasera dem – oavsett vilken ”titel” man ger sitt engagemang.

      Vår största rädsla är inte vårt mörker utan vårt ljus. Tänk om det skulle vara möjligt? Låt oss vara modiga tillsammans!

      PS. Sluta se rött på ”könsmaktsordning” *svär lite åt Hirdmans översättning*. (Svär lite mer åt att gender mainstreaming översattes jämställdhetsintegrering…. men det är en annan historia.) Genusordning är ett mer uppdaterat ord och även ett jämställt samhälle kommer att ha en genusordning. Inkaindianerna hade en genusordning, i Thailand idag har de en genusordning, i Sverige har vi en, i ett företag finns en helt unik som vi kan omskapa ganska lätt genom att styra åt rätt håll. Makt är inte farligt. Sluta vara så typiskt jante och bli helt uppeldade av ”makt”. Makt är gött. Utan makt över vår livssituation blir vi sjuka – oavsett vår könstillhörighet.

      Svara
      • Vill lägga till att jag säger samma sak till feminister som ökar polariseringen. Som med mitt inlägg som föranledde det hela om Kent Kullander. Skärpning! Sluta jaga fel hela tiden!

        Svara
        • Vill lägga till att jag säger samma sak till feminister som ökar polariseringen. Som med mitt inlägg som föranledde det hela om Kent Kullander. Skärpning! Sluta jaga fel hela tiden!

          Jag blir nyfiken: var säger du detta?

          Jag kan tycka att ett stort problem i debatten är att så många feminister menar att de internt visst har mycket diskussioner om dessa saker, och att man visst är öppen för att det finns många olika maktordningar, men utåt är man extremt ovillig att gå i polemik med andra feminister (eller folk som kallar sig feminister).

          Resultatet blir lätt att den feministiska linje som hörs utåt är vulgär och extrem – och framför allt, huvudsakligen oemotsagt från feministiskt håll. När vi argumenterar emot kallas vi extrema. De få feminister som dristar sig till att hålla med ”sådana som vi” riskerar att själva bli föremål för attack – t.ex. Sara Schmenus, som gjorde misstaget att kommentera hos bloggaren Tenebrism och medge att han faktiskt hade en poäng. Hon blev iofs först irriterad på att hon klumpades ihop med honom i drevet som följde, men det slutade ändå med att hon skrev ett gästinlägg på hans blogg:

          Här ändrade jag en hel del i mitt bloggande och började släppa in till större debatt. Öppnade upp mina ämnen mer för debatt och det kom fler, från olika läger. Jag började få både jämställdister, icke-feminister och feminister i en större blandning i mitt kommentarsfält och mina kommentarsfält blev allt mer komplexa.

          Men den grupp som minskade i antal var feministerna. Jag fick dessutom en hel del skit för att jag svikit och onekligen, det hade jag gjort. Jag hade allierat mig med fienden. Dels för att jag hade kommenterat medhållande i ett kommentarsfält som kritiserade feminister, gällande feministisk retorik. Efter detta råkade jag ut för mina första riktiga troll. Efter det råkade jag ut för mina första riktiga motståndare. Feministerna själva.

          Svara
          • Ulf: här säger jag det och sedan över tio år tillbaka i massa olika sammanhang. Behöver inte redovisa dem för dig för jag har inget att dölja. Ursprunget till hela denna tråd var ju just att jag gav mig in i denna debatt. Du kan börja med att läsa själva ursprunget kanske? http://jamstalldhetsexperten.se/ska-vi-inte-lyfta-hatten-for-de-som-lyfter-rumpan

          • @Pernilla:

            Ulf: här säger jag det och sedan över tio år tillbaka i massa olika sammanhang. Behöver inte redovisa dem för dig för jag har inget att dölja. Ursprunget till hela denna tråd var ju just att jag gav mig in i denna debatt. Du kan börja med att läsa själva ursprunget kanske?

            Kanske jag har fel när jag anar en spetsig ton i det där svaret? Jag försöker inte sätta dit dig eller ifrågasätta att du riktar kritik. Jag undrade bara var du gjort det, och ifall det skulle peka på forum där det går att föra en mer öppen och respektfull debatt.

            Just det inlägget innehöll väl inte så mycket kritik mot feminister? Du säger ju t.o.m. att han var klumpig och förtjänade kritik, men tillägger att man kanske skall ta det lite lugnt med nybörjarna så att de kan få komma in i matchen? Det säger mig att du ger kritikerna rätt, men att de borde vara mer taktiska. Läser jag det fel?

            Det finns ett antal vinklar att kritisera både Kullander och den kritik han fick – inte minst det envisa användandet av siffran 14% som representativ för löneskillnaderna. Man behöver ju inte gå längre än till Wikipedia för att se att 14% är den ojusterade siffran, men att även de som rapporterat den skillnaden (t.ex. Sv. Näringsliv, Medlingsinstitutet och Arbetsgivarverket) alla ger en justerad – alltså mer rättvisande – siffra som är mycket lägre än så. Kullander hade alltså kunnat säga att han skulle sänka sin lön med t.ex. 1.3%, men det hade förstås inte varit lika uppseendeväckande.

      • dolf (a.k.a. Anders Ericsson)

         /  04/03/2014

        Nu kan jag förstås bara svara för mig själv, men jag har aldrig sett makt i sig självt som något negativt. Makt kan, likt en kniv, brukas eller missbrukas. Däremot talar man ju alltid, åtminstone i den debatt jag ser, från feministiskt håll om makt och förtryck som synonymer. Alla maktanalyser, intersektionalitet och maktordningar utgår alltid från ett konfliktperspektiv där någon förtrycker någon annan. Jag är saligt trött på det. Det är som om samarbete och kärlek vore helt okända fenomen.
        Jag tar lite halvperifert upp detta i mitt inlägg ”När kvinnor går nakna växer män: En genialt genital genusanalys” (som handlar om det i Vetenskapens värld framförda tramset att kvinnor skulle vara mindre för att män stjäl deras mat).
        Jag har mer att säga om makt, och kommer kanske att återvända till det med separat inlägg så småningom.

        Svara
        • Vad är det då som är problemet med ”könsmaktsordning”? (Som jag som akademiker gärna kallar grnusordning eftersom kön är lite gammeldags.)

          Hur som: maktordningar mellan könen i en samhällsstrukturs olika skikt. Är det något som är extremt provocerande? Hur kan vi tänka oss ett jämställt tillstånd om vi inte kan beskiva hur makten i ett sånt tillstånd skulle se ut? Män kommer ha makt över sina barn, kvinnor över sin inkomst som två extremt generella exempel.

          Vad är det som är så provocerande i att säga att vi vill ha en bättre ordning än idag? = jämställdhet

          Att vi har en ordning och antagligen alltid kommer ha en – även i ett jämställt samhälle = teori om genus

          Det enda jag kan se som provocerande är om man är extremt inriktad på att det bara finns individen och inga som helst samhällsstrukturer. Men det ser jag som inte speciellt seriöst ur dagens vetenskap om hur samhällen fungerar i stort och i smått.

          Svara
          • Kan uppleva att det ibland slängs lite hit å dit: ”den hemska könsmakten” och att det i det ligger underförstått att ”kööön” och ”maaaaakt” är något som liksom inte ska paras ihop för då är man tokig.

            Samtidigt vill man starta mansjourer och ge män mer makt i vårdnadstvister. Är inte det att ändra på ”kööönsmaaaaaaaaktsordningen” – med ett mer modernt ord: ”genusordningen”.

            Det vill säga ändra på förväntningarna i vårt samhälle om vem som ska ha makt i vilka situationer.

          • MK

             /  04/03/2014

            Skillnaden är att feminister använder begreppet könsmaktsordning som övergripande, dvs alla män har mer makt än alla kvinnor, och makt = förtryck. Det används också som en bevisad teori när det i själva verket är mer en ofalsifierbar hypotes.

            Jämställdister hävdar att könen kan ha olika mycket, och olika typer av, makt på olika områden, OCH just som du säger att makt inte nödvändigtvis är synonymt med förtryck. Med den inställningen blir liksom begreppet onödigt att svänga sig med, det är liksom inte meningsfullt som verktyg för det tillåter inte nyanser och fyller inte någon egentlig funktion i debatten.

            Med andra ord invänder inte jämställdister mot att makt existerar, varken i ordning eller oordning, utan snarare emot användandet av begreppet könsmaktsordning som ett, väldigt trubbigt, vapen och analysverktyg.

        • Intersektionalitet förresten… Utgår väl ändå inte från att någon alltid förtrycker någon annan? Så använder inte vi det alls. Det handlar ju bara om olika maktaxlar som korsas – och förståelsen för detta som något centralt i att skapa en vettig debatt. Intersektionalitet är ju det bästa sättet att argumentera för att inte slänga sig med ”vita män”-jargonger som feminist. Eftersom det möjliggör att säga att bara för att man är vit man behöver inte det betyda att man automatiskt har makt att påverka sin identitet eller sina livsval.

          Svara
          • MK

             /  04/03/2014

            Det är så jag ser begreppet också, intersektionalitet skulle kunna användas för att nyansera debatten, och används också på detta sätt av jämställdister (även om de sällan använder just det begreppet), men det används sällan så av feminister. Där används det istället som verktyg för att göra manligheten ännu mer förkastlig/förtryckande (eftersom de flesta män i västvärlden faktiskt är vita).

        • dolf (a.k.a. Anders Ericsson)

           /  04/03/2014

          Problemet ligger väl egentligen inte i begreppet i sig. Man kan ju alltid själv definiera företeelser eller begrepp som man tycker passar för den diskussion man för. Och i den bemärkelsen kan ju aldrig att begrepp vara fel i egentlig mening. Felet ligger i den ensidiga och allomfattande användningen av det i alla möjliga och omöjliga sammanhang, oavsett hur tillämpligt det är eller inte är. Det jag ser är att så fort det handlar om (feministisk) jämställdhet och/eller genus så drar man alltid mantrat om maktordningar, och att makt alltid ses som något negativt (förtryck) och att man inte ser några andra förklaringar eller modeller som giltiga.
          Det är djupt problematiskt därför att man för in politiken i hemmen. Man erkänner inte människors egna förmåga att fördela arbetsuppgifter eller hur vård av barn och försörjning skall skötas, utan man vill reglera det politiskt. Den över allt dominerande rösten inom den offentliga debatten talar ständigt om mannens försörjarroll och kvinnans hemmaroll som ständiga problem och vägrar någonsin se detta som en lösning. Det finns ju faktiskt ganska gott om människor som vill ha det på det klassiska viset.
          Vad är en påtvingad och oönskad jämställdhet värd? Är jämställdheten ett självändamål som skall drivas igenom mot de ojämställdas egen vilja? Varför inte låta människor själva definiera och utforma sin egen jämställdhet i samarbete, utan att betrakta deras liv och förhållanden i ett ständigt konfliktperspektiv.
          Och så detta förbannade (ursäkta min franska) problematiserande. Om man problematiserar något tror fan det att man får problem. Det är liksom inbyggt i ordet. Så länge man problematiserar mannen och mansrollen och könsmaktsordningar kommer man att ha problem med mannen, mansrollen och könsmaktsordningar. För det är kontentan av att problematisera något, finns det inte ett problem där från början så skapar man ett.
          ”Strukturer” (se gärna mitt inlägg ”Struktur, struktur i feminismens värld, säg vem som förtrycktast i landet är” där jag diskuterar begreppet och bland annat definierar det både konkret och abstrakt utifrån 3 egenskaper) skapas i samhället enligt mig främst av lagar och regelverk, och även då i någon mån av informella men överenskomna regler. En äkta jämställdhet uppnås genom en neutral lagstiftning, neutrala regelverk och att man motverkar aktiv diskriminering på grund av tysta överenskommelser. Ett i sanning jämställt samhälle har inga lagar eller regler med utgångspunkt i könet. Vad vi idag gör i vårt samhälle är att vi skapar mer och mer särskiljande lagar och regler. Senaste jag hörde i lagstiftningssvängen var Björklund som ville skärpa straffsatserna för grov kvinnofridskränkning. Hittills har det inte funnits någon skillnad i egentlig mening mellan grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning, förutom själva rubriceringen. Men om Björklund för gehör för sina snedvridna idéer (vilket han säkerligen kommer att få, det hyser jag inga illusioner om) kommer vi att alltså införa en reell ojämställdhet här. Utöver alla dem som redan finns. Detta är bara en liten flisa i toppen på isberget.
          Reell jämställdhet kräver likhet inför lagen och likabehandling av staten (och övriga offentliga sektorn). Och hur i helsike skall vi uppnå det om inte lagar och regler är samma för oss alla?
          Så om det är någon maktordning och något förtryck vi bör granska kritiskt (jag vill inte ta ordet ”problematisera” i min mun, tvålen efteråt smakar så illa) så är det makt staten och myndigheter utövar mot individen.

          Svara
      • MK

         /  04/03/2014

        Jag håller helt och hållet med dig om att bygga broar. Jag kallar mig inte jämställdist, och håller mig endast i utkanten av i nuläget, för att för mig handlar det fortfarande, så som diskussionerna i praktiken förs, mer om att vara emot feminism än att verka för jämställdhet för båda könen.

        T.o.m. Per Ströms programförklaring står ju uttryckligen på flera punkter i relation till feminismen. Jag tycker att en jämställdistisk programförklaring borde kunna stå för sig själv, utan att hänvisa till (mot) andra ideologier.

        MEN, jag upplever samtidigt att det är svårt att bedriva någon form av praktiskt jämställdhetsarbete som är baserat på ett annat perspektiv än det feministiska, för att man måste först klättra förbi en jäkla massa felaktiga påståenden och antaganden för att ens börja arbeta på det sättet. Och OM man kommer till skott och gör något praktiskt så attackeras det genast av feminister.

        Svara
        • dolf (a.k.a. Anders Ericsson)

           /  04/03/2014

          I början av diskussionerna när GenusDebatten startades, alltså långt innan jag själv kom med i ”redaktionen”, diskuterades en ”programförklaring” av jämställdism med utgångspunkt från Pär Ströms förklaring. Jag stod vid den tidpunkten (och gör det fortfarande) för att vi skulle ta bort alla könshänvisningar och ha en programförklaring som helt och hållet utgick från att jämställa individer. Den skulle alltså vara generell och gälla oavsett om vi talade om kön, sexualitet, ålder, etnicitet eller någon annan konstig gruppindelning som någon kan tänkas få sig att göra i framtiden.
          Det var också anledningen till att jag faktiskt höll mig borta från GenusDebatten i början, och det var först efter en idog övertalning från Ninni som jag föll till föga och lät mig tas upp av gänget. Vilket jag aldrig har ångrat. Men, vilket nog få är medvetna om, fast jag påpekat det vid ett flertal tillfällen, jag ser inte mig själv som en jämställdist, utan snarare som en individualist, men min individualistiska ståndpunkt rymmer jämställdismen, och jag ser mig som en allierad till jämställdisten.

          Svara
        • Jamenvisst. Det är bara att fortsätta klättra. The only way is up.

          Svara
        • Jamen det var ju det allting började i. Eller allting – detta inlägg. Att jag skrev detta: http://jamstalldhetsexperten.se/ska-vi-inte-lyfta-hatten-for-de-som-lyfter-rumpan

          Svara
  6. Jag kan tyvärr inte svara mer direkt i trådarna – tror de har brutits ner för långt?

    Hursom: Det här med bro bro och breja. Att bygga broar mellan människor istället för att polarisera.

    Det vore tydligare om den ambitionen fanns (för alla tror jag) om det hette ”Genusdialogen” istället för ”genusdebatten” – debatt förutsätter ju att vinna över någon till ”en sida” dvs öka polariseringen istället för att minska den.

    Och att denna blogg heter ”WTF? 100 möjligheter istället för hen” är tycker jag inte heller speciellt ”inkluderande”. Antifeminist.nu där jag diskuterade mycket då det begav sig var inte heller den mest inkluderande varken namnet eller miljön…. Anti är ju ändå anti. Polariserande.

    Så med dem orden ska jag väl gå å kika på vad Ninni skrivit om mig på ”Genusdebatten”.

    Hej hej

    Svara
  1. Könsmaktsordningen | WTF?
  2. Den Rosa Färgsättningen | Genusdebatten
  3. Lite gammalt som ligger och skräpar del 3 | WTF?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: