Ett gästinlägg från Ninni: SDs rötter & historia – alla är vi barn i början. Del 2

Dags för del 2 av Ninnis gästinlägg som hon frågade mig om jag också kunde publicera här på bloggen. Här hittar ni del 1 som det är en bra idé att läsa först om man inte redan gjort det.

Ordet till Ninni:

Inledning

Förra delen handlade om tiden före Sverigedemokraterna bildades. Denna del handlar om SDs utveckling som parti. Det var tänkt att vara sista och avslutande delen, men i skrivande stund funderar jag på att skriva en del 3 också. En frågeställning jag ofta möter är varför man ”trots alla skandaler” fortfarande sympatiserar med SD nu när andra partier, åtminstone i ord, skärpt sin migrationspolitik. Såväl privatpersoner som olika personer inom etablissemanget tycks förvånade över att man inte ser massiv utströmning från SD i detta skede. För mig som Sverigedemokrat är det lika förvånande att man seriöst trodde att så skulle ske. Jag lutar mot att den frågeställningen bör besvaras på ett seriöst och förklarande sätt och jag har påbörjat ett sådant inlägg. Det blir i så fall del 3.

De första åren

När jag läste på EXPO så gör de en stor sak av att vissa av SDs grundare kommer ifrån andra partier inom den nationella rörelsen. Men att starta ett parti är mycket arbete – det gör man bara om man är missnöjd med de som redan finns. Så vad var det för ett parti Sverigedemokraternas grundare ville bygga upp?

I programmet Rakt på, SVT 21 sep 2016, säger Jan Björklund (L) [ca 10:00–11:30]:

Alla i partiet tycker inte lika och det vore förfärligt om alla tyckte exakt lika om allting, så vi har ju väldigt frejdiga diskussioner. […] I alla partier så finns det olika uppfattningar. En partiledares uppgift är naturligtvis att både staka ut vägen framåt och hålla ihop partiet.

Det gäller alla partier och i synnerhet i början då man inte har någon historia av partiledare som ”staka[t] ut vägen framåt” och när grundare såväl som partiets medlemmar kommer från en heterogen motståndsrörelse. Men det man är ense om som är partiets linje och den väg som ska stakas ut framåt, det ser man i partiprogrammet.

Med de fördomar jag hade om SD – jag trodde det i starten var ett enfrågeparti som startats av demokratiskt tveksamma personer men att partiet, någon gång längs vägen, typ kapats och stöpts om till vad det är idag. Men, med undantag för några enstaka formuleringar (t.ex. ”Kopplingen mellan abortönskemål och adoptionsbehov bör utredas för att komma till rätta med onaturliga inslag i befolkningspolitiken.”) och enstaka åsikter (t.ex. dödsstraff) som jag inte skulle skriva under på, så blev jag, när jag läste SDs första partiprogram, extremt förvånad och imponerad över hur mycket av dagens SD som redan fanns på plats i juni 1989, t.ex.:

Hjälp i närområdet:

En utsträckt hand och stöd ska vi ge till folk som lider nöd i andra länder. Sverige bör bidra med materiellt eller ekonomiskt stöd vid naturkatastrofer och hungersnöd eller till flyktingläger.

Demokrati:

Sverigedemokraterna vill slå vakt om den parlamentariska demokratin. Alla svenskars lika värde och våra medborgerliga fri- och rättigheter måste klart uttryckas i lagar och förordningar. Det åsiktsförtryck och de inskränkningar i mötes- och yttrandefriheten som drabbat svenska folket under socialdemokratiskt styre måste upphöra. Yttrandefrihet, mötesfrihet och föreningsfrihet måste gälla alla svenskar och garanteras i grundlagen. Folkets delaktighet i beslutsfattandet måste ökas genom en förbättrad närdemokrati. Innan viktiga politiska beslut fattas bör de vara föremål för allsidig och öppen debatt. Då det gäller större förändringar av den politiska inriktningen bör folkomröstning kunna tillgripas för att utröna om beslutet är väl förankrat hos medborgarna. Sådana omröstningar kan ske såväl på riksplanet som kommunalt och lokalt och de kan vara både rådgivande och beslutande.

Detta är en av de främsta orsakerna till att jag är sverigedemokrat. Jag anser att vårt land har ett demokratiskt underskott och att demokratin därför behöver förbättras och förstärkas så att den offentliga makten, på allvar, utgår från svenska folket. Det är bara Sverigedemokraterna av partierna i riksdagen som har en syn på demokrati som överensstämmer med min syn.

EU:

Sverige bör kulturellt och ekonomiskt närma sig Europa utan att binda upp sig till avtal som inverkar negativt på vårt nationella oberoende. Därför säger Sverigedemokraterna nej till den Europeiska gemenskapen (EG) i dess nuvarande form.

Försvar och säkerhet:

Sverige måste ha ett välfungerande totalförsvar för att kunna värna om sin frihet och sitt nationella oberoende. Hela Sverige skall kunna försvaras. Sverige skall bevara den alliansfrihet som ger oss möjlighet att vara neutrala i krigstid. En alliansfri politik fötutsätter emellertid ett så starkt försvar att det undanröjer fiendens vilja att anfalla. Då nordens strategiska betydelse kan komma att öka bör förhandlingar inledas med de övriga nordiska länderna om en gemensam säkerhetspolitik.

Försvaret skall vara baserat på allmän värnplikt där varje vapenför svensk deltar. De som av etiska, religiösa eller andra skäl inte vill använda vapen kan erhålla vapenfria uppgifter inom totalförsvaret. En obeväpnad ambulansförare vid ett frontavsnitt gör en lika viktig insats som en skyttesoldat. Det viktiga är inte att man deltar i själva stridshandlingarna utan att man solidariskt delar risker och arbetsinsatser efter förmåga.

När jag läst, lyssnat på och korsjämfört olika källor så framträdde olikheter som jag kategoriserade i tre falanger, visade schematiskt i bilden nedan. Hur stora de olika grupperna var är det är svårt att uttala sig om.
Kulturnationalistisk falang: Ilona Michalowski, SD Mölndal, har skrivit ett bra inlägg om denna nationalism, här. Jag kommer längre fram skriva ett inlägg specifikt om detta. Med tanke på hur partiprogrammet ser ut bör kulturnationalisterna varit i majoritet under denna period då programmet i det stora hela är fritt från etnonationalism.
Etnonationalistisk falang: etniciteten anses vara en grundläggande eller nödvändig komponent i en individs nationstillhörighet.
Stöveltrampsfalang: Denna är jag osäker på. Om det fanns en sådan grupp bland SDs medlemmar i detta skede så bör ha varit en liten minoritet. Kanske var det ett problem som uppstod senare?

En intervju med Anders Klarström (talesperson 89–92, partiordförande 92–95) angående partiprogrammet kan man höra här. Anders Klarström och Ola Sundberg (talesperson 89–92) i Nattkafé 1989, del 1 och del 2:

Idag presenterade Sverigedemokraterna sitt partiprogram. Stommen i det nya partiet, ja, det är medlemmar av den rasistiska rörelsen Bevara Sverige Svenskt, den som las ner 1986. Aktuellt bad författaren Theodor Kallifatides, som behandlat invandringsfrågan, både i romaner och debatter, att vara med på dagens presskonferens.
Theodor Kallifatides hade läst igenom Sverigedemokraternas partiprogram redan innan han kom till dagens presskonferens och han hade sin uppfattning klar. Det här är ett rasistiskt parti, sa han till Sverigedemokraternas 23-årige talesperson Anders Klarström, och han drog historiska paralleller. [Aktuellt om partiprogrammet]

Där hämtade man penseln med brunfärg! Anders Klarström svarar, men hans svar får tittaren inte höra. (Varför inte? Var det för bra?) Istället används en voice-over som säger att ”svaret blev undanglidande. Anders Klarström ville hellre beskriva sin syn på invandringen så här …”
Läs partiprogrammet och lyssna sen på hela inslaget i Aktuellt. Istället för en saklig granskning ägnar man tiden åt att spekulera i vad det kan vara för mentalt fel på individerna!

De mörka åren

Under åren 91–94 radikaliserades partiet och det var en mörk period. Anders Karlström säger vid en presskonferens (1993-07-13):

Vi har, det måste man nog säga, förändrats som parti. Det är ganska klart att vi var klart liberalare för 2–3 år sedan än vad vi är idag. Vi har blivit tuffare. Det beror lite på att Ny Demokrati har kommit och de beror också på att samhället har utvecklats förstås. [8:15–8:26]

Det är en förändring som är märkbar när man vandrar framåt i deras dokument, till exempel kommer följande in i partiprogrammet -94:

Stora resurser måste avsättas för att skapa förutsättningar för att de som kommit till vårt land efter 1970 ska kunna återvända till sina respektive länder inom en snar framtid. Någon hänsyn till utgivna medborgarskap kommer inte att tas utan förslag till en grundlagsförändring och en ny medborgarskapslag kommer läggas. |sidan 10]

Ny Demokrati och en vilja att bevara sitt existensberättigande genom att förstärka skillnaderna gentemot dem är säkert en delförklaring till denna radikaliseringsprocess. Men jag ser andra förklaringar till att det blev som det blev under denna period:

1. I början av 90-talet föll Sverige ner i en omfattande ekonomisk kris där man införde påtagliga besparingspaket samtidigt som invandringen slog rekord. Den ekonomiska krisen slog hårt mot många, i synnerhet de som var unga och precis trätt ut i vuxenlivet med tillhörande ekonomiskt egenansvar. Samtidigt som man drog in skattemedel för unga svenskar så delade staten ut dessa medel till nyanlända. Det väckte en, i mitt tycke, befogad ilska. Har staten inte råd att ta hand om sina egna medborgare, så har man inte råd att ta hand om andra länders medborgare. Statens främsta ansvar är de egna medborgarna.

2. Aktuellts hantering av SD (ovan) har från start varit regel, inte undantag, för media. Media hanterade SD på precis samma sätt som de idag hanterar Folkets Demonstration. Det är naturligtvis frustrerande att hanteras så av media och genom att knyta rasism och nazism till SD hela tiden utpekades SD som ”legitimt mål” för våldsvänstern och deras ”aktivism”. Och där våldsvänstern finns, dit dras även våldshögern – de är samma skrot och korn och de är ömsesidigt beroende av varandras ”aktivism”. Partiet var ungt med en hög andel unga människor. Därmed var det dåligt förankrat i sin ideologi såväl som man led av bristande kompetens och saknade den livserfarenhet som krävs för att driva ett parti vilket ledde till att man inte markerade tydligt mot de högerextrema grupperingarna.

Dessa saker tillsammans blir perfekta ingredienser i recept för hur man går vilse – precis vad som skedde. En orsak till att jag är övertygad om att detta handlar om att gå vilse är hur man, sinsemellan, pratar om dessa individer – ordet ”stöveltrampsfalang” kommer från invandringskritiska som omtalar dessa problematiska element, och det redan under BSS–tiden:

Sven: Folket genomskådar alltså massmedias bluff men samtidigt så är de skrämda utav just det här som du också var inne på att de försöker bunta ihop alla som är kritiska mot invandringspolitiken med nazister och stöveltrampare och judeutrotare och allt möjligt va. [44:15–44:40]

Leif Zeilon (numer Ericsson, en av SDs grundare): Det finns ju alltså en del … ja, vad ska vi kalla dem … konstiga människor, alltså såna här som tycker om stöveltramp och uniformer och sånt här och de har ju vanligen de här åsikterna som vi har också … Och det är ju beklagligt, men vi kan ju inte lastas för någonting som vi inte är ansvariga för. Lika lite som man kan anklaga Torbjörn Fälldin för att vara ansvarig för Stalins utrotningar bara för att han tillsammans med VPK var emot kärnkraft kan man ju anklaga oss för att vara nazister eller rasister bara för att det finns vissa suspekta typer som har i vissa frågor liknande åsikter som vi har. [min emfas, 48:00–49:00]

En intervju med Anders Karlström (med flera) 1993:

Journalisten: Hur är det annars med symboler? Traditionella högersymboler, om du ser ett hakkors på något av dina möten eller någon som gör Hitlerhälsning, är det accepterat eller …?

AK: Jag blir oerhört arg när jag ser det. Men det är inte lätt … vi hade ju Karl den XII-firande förra året och […] då kommer de här människorna, ett 40-tal, bestämda hårdföra killar från VAM [Vitt Ariskt Motstånd] då alltså. Och vad i herrans namn ska man göra i det läget? Polisen tar ju inte bort dem. Vad ska jag göra? Ska jag slå ner dem? Det är ju inte så lätt att göra själv. Sen har man ju nog med allt helsike med motståndare och extrema vänstergrupper och allt som man har emot sig. Det är ju inte så kul att få nån slags krig med t.ex. VAM efter sig också. Det räcker ju liksom. Så vad ska man göra i det läget? Det är inte så lätt. [Presskonferens 1993-07-13 1:30–3:00]

Lyssna på Karlströms resonemang 13:40–17:40 där han utvecklar sina tankar kring segregering och vilka konsekvenser den förda politiken kommer att få för samhället. Jag blir bara så sorgsen, varför lyssnade vi inte? Notera även att detta (1993) är när SD är som mest radikalt.

De ”sympatisörer” som brukar dyka upp med en kasse öl i näven och utklädda som om de tänkte leka krig lyste så gott som helt med sin frånvaro. Förhoppningsvis hade de lärt sig en läxa i samband med Engelbrektsdemonstrationen, där onyktra och ”uniformerade” personer tydligt fick veta att de inte var välkomna. [1996, SD-Kuriren nr 28, s. 13–14]

I en diskussion i radio med Jimmie Åkesson och Björn Fries (V Blekinge) pressas Björn Fries angående historiebeskrivningen:

Björn Fries: Men min erfarenhet från den tiden och då pratar jag om hela 1990-talet så dominerade ju det här med främlingsfientlighet och olika organisationer diskussionen i Blekinge. Redan innan NSF bildades 1994 så hade vi …
Moderatorn: NSF? Alltså Nationlsocialistisk Front?
Björn Fries: Nationalsocialistisk Front … som från den fram till en bit in på 2000-talet var den stora nazistiska … nynazistiska organisationen i Sverige som idag kallar sig för Svenskarnas parti. Men vi hade innan dess också Vitt ariskt motstånd …
Moderatorn: Men det är ju en sak, men varför skulle Jimmie Åkesson ha kopplat ihop Sverigedemokraterna då så tidigt med …
Björn Fries: Även Sverigedemokraterna nämndes ju här … [min emfas, ca 0:30–1:10]

Detta ovan, att man klumpar ihop olika grupperingar och ”guilt by association”, är mycket vanligt förekommande.

En annan sak som gjorts och som används än idag är att bredda ”begrepp och tecken” för till exempel nazism eller rasism. Betydelsen för rasism …

Norstedts ordbok 2001

… behöver man idag 20 000 tecken för att förklara på wikipedia. Notera årtal på källorna.

Till denna problematiska orwellska i vår samtid där man skapar ett nyspråk i syfte att omöjliggöra saklig debatt (Den som inte läst 1984 med George Orwell bör absolut göra det.) så görs motsvarande med tecken och symboler, t.ex. SD hade inte hakkors – men andra nazisymboler. Jag har inte sett ett enda belägg för nazisymboler inom SDs ”väggar” trots mitt omfattande grävande. De symboler som åsyftas bör vara fornnordiska symboler t.ex. Mjölner och runsskrift. Fornnordiska symboler blir inte ”andra nazisymboler” för att EXPO säger så. När jag på Twitter visade upp mitt torshammare-halsband på grund av tramsdrevet mot Oscar Sjöstedt, så fick jag följande respons:

Jag är lite äldre och fruktat ointresserad av mode så jag hade ingen koll på detta, men google är min vän.

Modet på 90-talet. Bildkälla: vänster och höger bild

Den tidens ungdomsmode används alltså idag som ”bevis” av SDs motståndare. Vad ska man säga? Det måste vara definitionen på idioti?

Radikaliseringen av partiet samt att partiet fick dåligt anseende av att man inte höll tydlig distans till andra grupperingar ledde till internt missnöje. Detta medförde att en ny partiledare och partiledning valdes vid årsmötet 1995.

Partiledare Mikael Jansson stakar ut vägen framåt

Mikael Jansson lämnade Centerpartiet 1993 på grund av missnöje med dess hållning i invandringsfrågan och inställning till EU och han övergick då till Sverigedemokraterna. Han blev vald till partiledare vid årsmötet i mars 1995 på grund av att han hade en vision om att förändra partiet. Under mötet fick man oväntat(?) besök:

Under riksårsmötet på Scandic Hotell slungas tunga gatstenar och behållare med förtjockad saltsyra in i den fullsatta möteslokalen av ett tiotal maskerade AFA-anhängare. [länk]

Mikael Jansson började städa upp i och runt partiet, dels genom att lägga ner det utspårade ungdomsförbundet, men dels också genom att sända ut signaler till ”skinnskallar” utanför SD med ett meddelande om att ”uniforms­liknande klädsel” vid partiets demonstrationer inte längre skulle accepteras. Syftet var att få bort enstaka individer inom partiet och den svans av andra organisationer som man klumpades ihop med. Lyssna på intervjun jag länkade in tidigare med Jimmie Åkesson så kommer ni höra hur detta, att man med hjälp av begreppet ”uniformsliknande klädsel” markerade mot folk som inte hörde hemma i eller runt partiet, sedan har använts mot SD – damned if you do, damned if you don’t.

När partier förändras så här lämnar personer som inte uppskattar den väg som stakas ut och andra ansluter för att de uppskattar det nya. Bland de som lämnade eller uteslöts under denna period återfanns resterna från BSS–tiden som var med och startade upp partiet, till exempel tidigare nämnda Leif Zelion som nu startade Hembygdspartiet och Tina Hallberg–Bengtsson som gick till Nationalsocialistisk front (NSF). Bilderna på henne iförd nazisuniform framför nazitflagga, som ni säkert sett, är ett möte midsommaren 1996 som NSF(!) hade.

Ingen sverigedemokrat jag mött förnekar att Sverigedemokraterna hade sin mörka period under 90-talets första halva. Personligen tycker inte jag att denna fas i SDs historia enbart är en nackdel, för det är av sina misstag och – inte minst viktigt – av arbetet att rätta till sina misstag och se sitt eget ansvar som man lär sig mest. Det arbetet och att man inser sin egen del i att det blev som det blev, framkommer i SDs publikationer. Ur en text med rubriken SD – ingen subkultur i SD-Bulletinen -96:

Det är svårt att föreställa sig Svenska nationalister som berusade, skränande ”Hollywood-nazister”. Att alkohol och politik (och definitivt inte nazism) inte hör samman med den politik SD företräder är ställt utom allt tvivel. Det är på tiden att vi med krafttag avvisar dessa förvirrade ungdomar från våra sammankomster. Om de inte kan ställa upp på vår politik skall de lika lite som anarkister eller kommunister befinna sig på våra möten.
Att denna subgrupp förknippas med SD är djupt beklagligt. Vi Sverigedemokrater har alltid tagit avstånd från den dekadenta skinnskallekulturen men välkomnat individer som ställt upp på våra ideal. I framtiden måste vi tydligare markera vårt avståndstagande. Inga subkulturer skall förstöra våra chanser att nå framgångar i riksdagsvalet. Så länge allmänheten förknippar SD med skinnskallar har vi inte varit tydliga nog. [min emfas, SD-Bulletinen 06/07 1996, sidan 11]

Efter ett torgmöte -97 överfölls och misshandlades fyra sverigedemokrater av en stor grupp maskerade vänsterextremister. Värst drabbades Joakim Larsson som slogs medvetslös. Veckan efteråt var han tillbaka på samma plats och höll samma tal, i de kläder han haft på sig när SD-gruppen blev överfallen.

Dessa extremister på vänstersidan är ett allvarligt demokratiskt hot då de ses som ”goda” inom media:

 

 

 

 

 

En av ”skandalerna” som används, igen och igen, i syfte att kleta nazism på SD är en bild med Björn Söder och en man vid namn Franz Schönhuber.

Franz Schönhuber var under andra världskriget, 50(!) år före bilden är tagen, en del av rörelsen som dominerade Tyskland vid den tiden. Bilden är från en valkonferens inför valet -98, dit man bjudit in representanter från några olika europeiska partier. Franz Schönhuber var där som representant för ett tyskt nationalistiskt parti – Deutsche Volksunion.

Björn Söder har skrivit om denna bild och inget jag hittat om Franz Schönhuber (t.ex. SD-kuriren nr 14, (-91), ett tal av Franz Schönhuber från -91 (ca 7 minuter in), SD-kuriren nr 33 (-98) och wikipedia) talar mot Björn Söders berättelse – snarare styrks än fälls berättelsen.

Så läs Björn Söders text om saken och bedöm själv om det är en skandal eller en ”skandal”. Min åsikt är att detta, precis som med Erik Walles, är trams. På 50 år är det inte bara troligt utan även mest sannolikt att en person förändrats i sina åsikter. Att SD-motståndare behöver använda sig av så låg nivå i sina försök att brunsmeta gör mig bara än tryggare i mitt politiska val.

Åter till partiets utveckling; Det tar tid att vända en negativ trend såsom ”de mörka åren”, men skillnaden märks förvånansvärt snabbt och det blir successivt allt bättre både vad gäller partiprogrammets framskridande och SDs andra publikationer. Det är tydligt att Mikael Jansson gör ett mycket beundransvärt jobb i sin position för att förverkliga den vision han valdes för.

Politiskt förändringsarbete leder, som alltid, till falangstrider och heta debatter internt. Och 2001 går kultur- och etnonationalister skilda vägar då partiet splittras i Nationaldemokraterna och Sverigedemokraterna.

Att denna splittring skulle uppstå förr eller senare var förutsägbart då skillnaden mellan etno- och kulturnationalism är av avgörande betydelse. <clear=right>

Denna splittring är också en faktor som bidragit till Sverigedemokraternas framgångar då majoriteten nationalister är kulturnationalister och då har man inte en gemensam grund att stå på tillsammans med etnonationalister.

Sten Andersson, riksdagsledamot för Moderaterna 1983–2002 (politisk vilde sista året) gjorde sig känd som uttalat kritisk till den i Sverige förda invandringspolitiken.

Sten Andersson, Bildkälla

Sten Andersson gick med i Sverigedemokraterna 2002. Det är naturligtvis mycket värdefullt tillskott för ett parti som är ungt att få in en så omfattande erfarenhet av det politiska arbetet som Sten Andersson bar med sig. Sten Andersson stod med på Sverigedemokraternas riksdagslista inför valet 2010, men avled strax före valet.

Förändringsarbetet fortgår, det gamla systemet med ett partiprogram ansågs inte räcka till för det parti Sverigedemokraterna hade utvecklats till. Man beslöt därför att övergå till ett system med ett övergripande principprogram för partiets grundläggande ideologiska principer som kompletteras med sakpolitiska handlingsprogram. I principprogram 2003, skrivet av Mattias Karlsson, Mikael Jansson och Jimmie Åkesson, förtydligas Sverigedemokraternas ideologi med bland annat uttrycket ”öppen svenskhet” (sidan 3) – ett tydligt kulturnationalistiskt, socialkonservativt principprogram.

Partiledare Jimmie Åkesson stakar ut vägen framåt

Jimmie Åkesson blev vald till partiledare vid riksårsmötet i maj 2005. Detta är snarare nutid än ”rötter”, men några saker vill jag ta upp ändå. Vid denna tid så är partiet så färdigutvecklat ett parti blir. I partipolitiska utvecklingsprocessen tas nu olika sakpolitiska handlingsprogram fram. Dessa är inte dokument huggna i sten för all framtid, det är levande dokument som utvecklas och förändras av de i Sverigedemokraterna aktiva medlemmarna i den demokratiska processen.

I februari 2006 publicerades teckningen ”Muhammedansk självcensur” i SD-kuriren som stöd för den danska Jyllandsposten och syftet, både för Jyllandsposten och Sverigedemokraterna, var såklart att stå upp för västerländsk yttrandefrihet.

Att stå upp för våra grundläggande värderingar är av yttersta vikt för annars kommer vi förlora dem. Man kan inte vara tolerant mot intolerans, då förlorar toleransen, ett steg i taget – The paradox of tolerance.

Sverigedemokraternas publicering leder till att SDs webbhotell släcker ner partiets samtliga hemsidor efter påtryckningar från SÄPO, Stefan Amér och Laila Freivalds.

Detta, att SÄPO och riksdagsminister ser till att få ett partis informationskanaler nersläckta, det är en verklig skandal i svensk nutidshistoria, för vad kallas en stat där man agerar så?

SD – De som haft rätt analys, i sakfråga efter sakfråga.

Tidigare lyfte jag att ”hjälp i närområde” var med redan i SDs första partiprogram. Organiserat tiggeri, åldersbluffen, terrorister som gömmer sig i migrantströmmar, ekonomiska belastningen som ett hot mot vår välfärd osv. osv. I fråga efter fråga har SD kunnat säga ”Vad var det vi sa?” och hos andra partier har kopieringsmaskinen gått varm för att kopiera SDs politik samtidigt som man ihärdigt hävdar att ”SD saknar lösningar”. Hade det inte varit så allvarlig situation vi står inför hade farsen varit rent komisk.

Det som förvånade mig när jag grävde var hur stabilt Sverigedemokraterna stått politiskt och hur tidigt man hade rätt analys i många olika frågor och jag vill därför visa några exempel.

Uppdrag granskning visade Bakom fasaden i svenska moskéer, 2012, Dannmarks TV2 en motsvarande Moskeerne bag sløret, 2016 om fundamentalism i moskéer. Detta problem tas upp flera gånger tidigt, t.ex. på följande sätt i SD-Kuriren nr 28 (1996):

[Partiledare Mikael Jansson] framhöll att utländska erfarenheter visar att moskéerna ingalunda fungerar som oförargliga samlingslokaler för religiösa människor, utan att de spelar en ödesdiger roll som samlingsplatser för fundamentalisterna inom islam. De blir centra för fanatism och terrorism. Detta, menade han, är känt bland svenska politiker, men då dessa politiker oftast saknar civilkurage tiger de hellre än går emot massmedias talkör. [min emfas, sidan 12]

2009 skrev Jimmie Åkesson den artikel på vilken Aftonblandet(!) valde sätta den lika horribla som missvisande rubriken ”Muslimerna är vårt största utländska hot” där det står:

Naturligtvis är en betydande andel av Europas muslimer inte bokstavstroende, även om de flesta studier som gjorts på området visar att fundamentalisterna är en stor och växande minoritet.

2012 skriver Mattias Karlsson ”Regeringen tandlös mot den muslimska fundamentalismen i Sverige” där det står:

Sverigedemokraternas kulturpolitiske talesperson, Mattias Karlsson, menar att regeringen haft en alltför naiv syn på utbredningen av fundamentalistiska strömningarna inom islam i Sverige och kräver att det statliga stödet till de moskéer som förespråkade en kvinnofientlig hållning i programmet skall dras in. [min emfas]

2013 håller Richard Jomshof ett anförande i riksdagen om islam och avslutar med följande:

Då säger någon kanske ”alla muslimer är inte sådana”. Nej, det är de inte och det påstår inte jag heller. Det finns liberala krafter inom islam, i Europa, men också i den muslimska världen. Men de har det inte lätt, det är bara att ta en titt på den muslimska världen. Det är bara att ta en titt på hur det ser ut, i land efter land runt om i Europa och hur ledande imamer uttalar sig. Dessa liberala krafter behöver vårt stöd, men de gynnas inte av att vi, eller rättare sagt ni övriga partier, blundar, förnekar och kröker rygg. [från 5:40]

Gång på gång upprepas samma varning: Inom islam finns totalitära krafter som utgör ett hot mot västerländska kulturer. Men det var enklare att inte lyssna …

Bildkälla

Redan i första partiprogrammet var försvarspolitik ett högprioriterat område för Sverigedemokraterna. Att värna medborgarnas säkerhet är statens främsta uppgift. Så här omskrivs neddragningarna inom försvaret 1996:

Riksdagens kraftiga besparingsförslag inom hela försvaret med hela 25 % av anslaget, då medtaget den normala inflations- och kostnadsutvecklingen gör att Sverige tappar en stor del av sin förmåga att försvara sig i händelse av ofred. Politikerna motiverar sitt agerande med att:
Situationen i vårt närområde är lugn och stabiliserad.
Sverige har inga fiender. Genom att nedrusta sänder Sverige ut signaler till omvärlden som skall motivera den att nedrusta (moraliskt föredöme).
[…]
De militära experternas 
bedömningar, tar det socialdemokratiska partiet som huvudansvarig i försvarsutskottet ingen hänsyn till. Utopier och dogmer om Sveriges goda försvarsförmåga tillsammans med värdelösa löften om att hela landet skall försvaras dominerar deras uttalanden och beslut.
[…]
Vid en närmare analys av deras argument framträder en bild av att de inte enbart är ihåliga, de är även missvisande och till stor del helt felaktiga. Vid en säkerhetspolitisk bedömning måste följande faktorer beaktas: Situationen i vårt närområde är lugn och stabiliserad, men demokratin i Ryssland är skör. Med en annan politisk ledning skulle Ryssland inom en snar framtid framstå som ett klart militärt hot mot Sverige. Den bild av Ryssland som framförs i TV och i övrig massmedia där landets försvar presenteras som fallfärdigt och på gränsen till sammanbrott är felaktig. Årligen utbildas två miljoner värnpliktiga med prioritering på elitförband. De projekterar ett nytt stridsflygplan samt nya varianter av stridsfordon. Ryssland har inte längre den militära kapacitet som gamla Sovjetunionen hade, men de är fortfarande en militär supermakt.
[SD-kuriren nr 27, sidan 8]

1991 lyfter Anders Karlsström ”fem starka argument mot en svensk EG-anslutning”:

• Arbetslösheten ökar. I Europa används idag arbetslösheten som ett sätt att motverka inflationen. Bristen på arbetstillfällen håller lönerna nere, och därmed också inflationen.
• Vårt välfärdssystem hotas, bl a pensionssystemet och sjukvården, när vi skall ”harmonisera” oss med EG.
• Ökad miljöförstöring. Framför allt inom jordbruket används gifter i stor omfattning, och detta på ett sätt som vi i Sverige lämnade bakom oss för tiotals år sedan.
• EGs lagstiftning kolliderar på många områden med vårt rättssystem. Exempelvis hotas allemansrätten och rätten att snusa.
• Ökad centralisering. Utslagning av glesbygden och jordbruket väntar. Den politiska och ekonomiska makten kommer att centraliseras ännu längre bort från folket. [SD-kuriren nr 14, sidan 4]

Arbetslöshet: Vi har, sen vi gick med i EU, högre arbetslöshet än Norge. Men det går inte att uttala sig om huruvida det beror på EU, det finns många andra faktorer som påverkar.

Vårt välfärdssystem: Anders Karlström kunde inte förutse att våra politiker skulle vara så ”naiva” att de trodde fri rörlighet och stora skillnader i välfärdssystem (som dessutom bygger på ”internationell solidaritet”) mellan staterna skulle fungera utan förutsatte man skulle ”harmonisera” vårt system mot EUs. Att man inte ”harmoniserat” välfärden är en pullfaktor som bidragit till situationen vi befinner oss i – och det vi har framför oss pga. av ”naiva” politiker är långt värre än en ”harmonisering”.

Ökad miljöförstöring: EU-medlemskapet medför en ökad miljöpåverkan. Sverige har, mig veterligen, dock inte sänkt sina miljökrav. Men: Till följd av centraliseringen transporteras mat betydligt längre sträckor innan den når vårt bord. Transporten av mat medför miljöbelastning i form av utsläpp från trafiken.

Lagsiftning: Allemansrätten och snus har vi kvar, men mycket annat har EU inskränkt. Aktuellt nu är våra kräftskivor och mentolcigarretter

Ökad centralisering: Utslagning av glesbygd och jordbruk är ett faktum. Ofta upplever jag att man diskuterar urbaniseringen som något oundvikligt. Norge visar att det inte stämmer, vilken politik som förs påverkar landsbygdens förutsättningar.

Centralisering av den politiska och ekonomiska makten var även mitt huvudargument som motståndare till EU. Jag förväntade mig att den skulle vara ökande vilket jag förklarat tidigare under rubriken ”autogenererad tillväxt”. Jag menar på nationell suveränitet med bilaterala avtal, för handel och samarbete, är ett stabilare och bättre koncept – inte minst för småföretag och ”den lilla människans” väl – än att centralisera makt.

Slutord

När man gräver i saker måste man se till både sånt som talar för och emot. Och jag hittade hur mycket som helst som står i direkt konflikt med det som ”alla bara vet” är sant i frågan, det finns så många begravda hundar (ofta i form av halvsanningar) att det skulle behövas en hundkyrkogård stor nog att täcka Skånes yta.

SDs utveckling – en naturlig process

Den bild som växte fram var en helt naturlig process där ett parti föds på grund av en politisk maktelit som missköter uppdraget som förtroendevalda. Deras uppdrag är inte att uppfostra folket till att dela jämt på föräldrapenning, deras uppdrag är att vara representanter för folket och styra landet efter folkets vilja. Statens främsta uppgift är att värna medborgarnas säkerhet. De ska vara varsamma om våra skattemedel – det är skattebetalarnas pengar.

SD är ett resultat av att Sveriges maktelit – över huvudet på folket och mot folkets vilja – valde att svänga in på en politisk väg som skapade missnöje bland väljarna. Och, som debattören Fnordspotting uttrycker det, med det valet har de ”under spektakulära former lyckats köra i diket till synes helt på egen hand”. Att inte riksdagens politiker drog i bromsen senast 1995 är, i mina ögon, att betrakta som landsförräderi.

Alla partier har haft en tid med barnsjukdomar, alla partier har skräp i hörnet, alla partier har något tråkigt i sin historia:

https://twitter.com/HareBrahs/status/771456687777648640

Men, varför blev jag deprimerad av grävet?

Tyvärr är inte Joakim Larsson (som misshandlades 1997, se ovan) ett undantag. Genom hela SDs historia går en röd tråd av våld mot SD. Och det ett mycket grovt våld, de hade skyddssköldar när de demonstrerade för att skydda sig mot stenkastarvänstern. De hade skyddsvästar på möten om de skulle få oväntat besök, ännu en gång, av AFA. Det är tårgas genom fönster vid middag, det är misshandel till medvetslöshet med järnrör …
Jag klarade inte riktigt bära att vårt rättsväsende inte klarat skydda demokratin bättre än så – så får det inte gå till i en demokrati.

Men framför allt var det att upptäcka hur de hela tiden varnat för att hindra vårt land från att köras över stupet. För vem hjälper vi då? Det blev ett personligt misslyckande för mig, att jag inte varit mer uppmärksam, att min höga tillit till samhället gjorde att jag inte noterade allvaret i tid. Att vårt land brinner nu, är vårt fel – mitt fel.

Källor

proposition 1975:26
SOU 1967:18
SOU 1974:69
SOU 1974:70
SOU 1995:76

Putnam, R. D. (2007). E pluribus unum: Diversity and community in the twenty‐first century the 2006 Johan Skytte Prize Lecture. Scandinavian political studies, 30(2), 137-174.

SD–Arkivet
Sverigedemokraterna 25 år
Inte rasist men…
EXPO

Publicerat av MiT den 11/10/2016

https://toklandet.wordpress.com/2016/11/10/ett-gastinlagg-fran-ninni-sds-rotter-historia-alla-ar-vi-barn-i-borjan-del-2/