Känslor

Varje dag är numera tydligen en ny manshatardag, innan har vi haft Mansdagen och Fars dag där bittra radikalfeminister inte klarar av att hålla sina känslor i styr. Nu verkar alla dagar vara en sådan dag där de kan bittra loss.

En lång artikel i DN om något som kallas ”Killmiddag” som är ett koncept uppfunnet av radikalfeministen, alltså vänsterextremisten, Ida Östensson på Make equal vars hela affärsidé är att mjölka bidrag. Gissar att de är uppe i minst ca 10 miljoner kronor de senaste 5 åren bara i rena bidrag till sin stiftelse. 10 miljoner i bidrag för att leverera manshat.

Killmiddag i Stockholm.

Henrik Teljfors är en av många män som hakat på initiativet #killmiddag, det vill säga middagar där man diskuterar mansrollen utifrån ett särskilt frågeformulär om till exempel sex och kärlek.

Varför i hela friden skulle man vilja prata sex och kärlek utifrån ett radikalfeministiskt frågeformulär med en massa andra män? Är de helt förryckta? Vad fan har andra med ens egna sex- och kärleksliv att göra? Är ju helt bisarrt! Eller är det bara ett steg kampen, att det privata är politiskt det handlar om?

Och kolla rubriken, återigen, varför ska man prata med andra om det? Låter ju inte klokt, de får det att framstå som något dåligt att män helst bara vill prata känslor med sina flickvänner. Andra har väl inte med det att göra alls? Varför ska man prata känslor med andra män för? Bara för att kvinnor generellt (inte alla!) älskar att älta och älta så måste väl inte män också göra det? Vad tror man för magiskt ska ske om män också börjar älta känslor? Varför tror man att det är nåt positivt alls?

Initiativet ”#killmiddag” startades av Ida Östensson och jämlikhetsstiftelsen Make Equal sommaren 2016 som svar på debatten om de många övergrepp som skett på musikfestivaler. Ambitionen var att engagera killar och män i debatten om ett jämställt samhälle. Därför skapades ett underlag med frågeställningar och ämnen som skulle kunna tas upp på särskilda middagar med bara män – till exempel kärlek, sex, grupptryck och flyktvägar. Killmiddagar har sedan dess arrangerats över hela landet.

Ja och hur bra gick det i Skellefteå där de provade ”Killmiddag” inför Trästockfestivalen och kompletterade det med en radikalfeministisk manskritisk panel på själva festivalen? Antal anmälningar för sexbrott ökade med 1100% och vad det inte berodde på var ”ökad anmälningsbenägenhet” i alla fall. Ökning med 1100% alltså…

Kan i o f bero på att de som vanligt bara hackade på vanliga svenska hyggliga män samtidigt som man ordnade gratis transporter till festivalen från asylboenden runt om Skellefteå. Gissar att det inte var några killmiddagar på dari, persiska eller arabiska. Gissar att den radikalfeministiska manskritiska panelen inte heller pratade på dari, persiska eller arabiska.

– På tidigare mansmiddagar har stämningen lätt blivit grabbig. Det har ofta blivit snack om tjejer, fotboll och andra typiska ”mansintressen”. På killmiddagarna där vi utgått från materialet har stämningen blivit en helt annan. Mycket mer öppenhjärtlig och känslosam, säger Henrik.

Tydligen är det dåligt att ha ”typiska mansintressen” medan älta känslor är jättebra. Varför det skulle vara så framgår dock inte. Om jag hamnade på middag hos dem skulle jag nog börja le stelt och för mig själv undra vart fan jag hamnat och sen ta första bästa tillfälle att lämna dem och deras sex- och kärleksliv åt sitt öde.

Henrik misstänker ändå att projektet killmiddag inte riktigt nått ut till de som verkligen skulle behöva det. Generellt tror han att det främst är män som redan är ”medvetna och känner ett kall” som söker sig till sådana här tillställningar.

På hans egna middagar, erkänner han, är det en tyngdvikt på södermalmsmän på vänsterkanten.

Jaha, så han tror att de som vill älta känslor efter ett radikalfeministiskt frågeformulär är redan frälsta? Vem kunde ana…

Och vem kunde ana att det mest är män från Södermalm på vänsterkanten som kommit på hans egna killmiddagar? Jag är chockad…

Men koncentrationen av metoo-män verkar onekligen vara extremt stor på just Södermalm och vänsterkanten efter vad som framkommit hittills så killmiddaga på ni. Glöm inte bjuda in Aftonbladetprofilerna! Under tiden så umgås vi andra lite mer normalt med varandra.

Någon gång, berättar, har han hört kompisar som viskat bakom hans rygg när de hört talas om konceptet: ”Herrmiddagar har väl alltid funnits och där sköter väl snacket sig självt? Fånigt att behöva följa ett formulär”.

Jag förstår att de är förundrade, i alla fall om de är normala.

– Sådant prat handlar nog främst om att djupare diskussioner skrämmer många män. De vet helt enkelt inte hur de ska prata om känslor med andra män. Fast viljan finns hos många.

Men att de helt enkelt är normala män utan behov av att älta känslor och fläka ut sitt privata liv inför andra vill han inte kännas vid utan de är så klart Rädda Män™. Varför i hela friden tror man att många män vill älta känslor med andra män?

– Min erfarenhet är att i den mån heterosexuella män pratar känslor så är det med sina flickvänner. De verkar uppleva att det är få känslolägen som är okej att visa för andra män. Helst ska man som man vara stark och bestämd – eller möjligen ”arg”. Den snäva mansrollen gör nog att många män känner sig otillräckliga.

Där kommer det som blev rubriken. Det är inte alls konstigt, man pratar med den som det berör, skvaller får helt enkelt andra ägna sig åt. Och vad är det för korkad skit att det bara finns stark och bestämd eller möjligen arg? Vem fan tutar i folk att det bara finns de sätten att vara på? Står det kanske i formuläret att det är så?

Jag har skrivit älta genom hela texten för det är nämligen vad det handlar om, älta. Och skvallra. Hur hamnade vi här där det som ses som något bra och eftersträvansvärt att älta och skvallra för varandra om privata saker? Skulle aldrig någonsin få för mig att prata om t ex sexlivet med någon annan än det berör eftersom ingen annan har med det att göra. Alls. Det privata är privat! Pratar kvinnor om sitt sexliv med sina väninnor? Alltså skvallrar? På riktigt alltså, gör de det? Varför i så fall?

Nu ska man inte blanda ihop älta känslor med att faktiskt behöva hjälp med något av ett proffs om det skulle behövas. För det kan vem som helst behöva. Att prata med ett proffs om det behövs är inte samma sak som att älta känslor med kompisar.

Man kan inte ersätta behovet av ett proffs med ”förebyggande” känsloältande.

Den andra artikeln är på Metro Debatt av en journalist

Han kallar manlighet en sjukdom. Han fixade inte att bli pappa utan drabbades av depressioner så därför är det fel på alla andra män också.

Det blev en höst där manlighetens groteska och ljusskygga svineri ställdes ut i klart dagsljus för alla människor att se. Och alla vi som såg torde nu ha drabbats av samma insikt. Manligheten är en farsot och hälften av befolkningen är drabbad. Eller faktum är väl att varenda människa är drabbad.

Manlighet är inte bara en sjukdom utan en farsot enligt Rasmus!

Vi kan konstatera följande om livet som manssjuk:

Manssjukdomen är dödlig – över 70 procent av alla självmord begås av män och det är den vanligaste dödsorsaken bland män mellan 14-55 år i Sverige.

Manssjukdomen är isolerande – nästan var femte man saknar en nära vän.

Manssjukdomen är aggressiv – män är gärningsman 85 procent av all misshandel och män är också offer majoriteten av gångerna.±

En studie av nästan 20 000 amerikanska män har också visat att ju mer vi ägnar oss åt beteenden som ses som traditionellt maskulina, desto sämre är vår psykiska hälsa. Något som blir ännu allvarligare med tanke på att män är betydligt mindre benägna att söka hjälp för sina mentala besvär än vad kvinnor är.

Och man är MANSSJUK!

Vad som är lösningen vet jag dock inte eftersom mänskligheten klarat sig rätt ok genom att vara uppdelad i manlig och kvinnlig. Ska man ha skottpengar på män kanske? Ge män gift? Det är nog enda möjligheten eftersom det inte går att fixa inom överskådlig tid annars. Radikalfeministernas idéer om att skapa Den Nya Människan har nämligen testats förut med katastrofala resultat för samtliga, Lex Sovjetunionen.

Här vill jag erkänna att jag är en av dem. För ett år sedan blev jag pappa och sedan dess har jag periodvis varit deprimerad. Jag har varit förbannad på sätt som jag inte känner igen. Jag har varit utåtagerande och orättvis och stundtals rent förjävlig att ha att göra med. Jag har dessutom uppmanats att söka professionell hjälp. Men nej. Jag har bitit ihop. Jag har knutit näven. Blivit både rasande och bitter. Och framförallt surat. Gubbsurat.

Det är alltså därför han ser manlighet som en sjukdom. Han har inte sökt proffshjälp fast andra har uppmanat till det och han har betett sig för jävligt. Därför är det fel på alla andra män också.

Inför genusvetenskap som obligatoriskt ämne genom hela grundskolan. Jag minns att det på vårt högstadieschema fanns ämnen som ”Lär dig snickra på farfars vis” och ”Jägarkunskap”, men något säger mig att jag hade haft betydligt större nytta av att tidigt lära mig om mäns strukturella förtryck av kvinnor.

Inför en obligatorisk ”skrapning” av mäns mentala hälsa vid 20 års ålder. På samma sätt som kvinnor vid en viss ålder kallas till cellprov borde män, med tanke på vad våldet och den otyglade sexismen som obehandlad manlig psykisk ohälsa riskerar leda till, kallas till en screening för mentala besvär.

Ja, radikalfeminism, alltså vänsterextremism, på schemat som ska återupprepa Sovjetunionens alla misstag på det här området kommer säkert att göra susen…

Nu kanske hälften av er som kommit så här långt i texten har börjat notera en oförklarlig vrede välla fram inom er. Det här är ett viktigt symptom. Ta det på allvar. Du är troligen man. Gör som jag. Sök hjälp.

Sen tänkte han att ”Haha, där satte jag allt dit dem! Nu kan de inte kritisera det här för då är de bara förbannade sura gubbar. Gubbsura gubbar!”. Jag tror knappt någon är arg alls. Man känner nog mest medlidande tror jag. I alla fall jag gör det. Måste vara ruggigt jobbigt att vara sjuk och samtidigt hamna i klorna på en sekt som förvrider hjärnan på en så till den grad att man börjar hata sig själv.

Det man dock kan vara lite arg över är att självhatare kräver att andra också ska hata sig själva så till den milda grad att de t o m vill ge sig på barn i skolan. Och att de får utrymme att torgföra det.

Rasmus tycker att manlighet är nåt dåligt, det är väldigt tydligt. Han tror att det är något positivt att som man vara omanlig. Jag vet inte om han är ett bra exempel på det positiva direkt, han verkar ju inte må sådär jäkla bra alltså? Självhat kan aldrig vara en väg till att må bra. Och vad har fått honom att hata sig själv? Jo, det som han tycker är lösningen på ”manssjukan”, det har fått honom att hata sig själv…

MVH

MiT

Publicerat av MiT den 12/21/2017

https://toklandet.wordpress.com/2017/12/21/kanslor/